Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 26 oktober 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Grenrevolutionen som
passerade obemärkt


 

av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild


USA:s slutman Noah Lyles säkrade i Doha sitt lands första globala guld
på 4x100m män sedan VM 2007!


Att manlig kula vid Doha-VM i höstas bjöd på "tidernas tävling" var uppenbart och vida uppmärksammat: De tre medaljörerna på 22.91, 22.90 resp 22.90 var ju alla inom mindre än en kvartsmeter från världsrekordet (från 1990) - och 4:ans 22.53 hade gett guld i samtliga tidigare VM och OS!

Men faktum är att det fanns ytterligare en gren som tveklöst upplevde sin "tidernas tävling" i Doha, dvs en aldrig tidigare skådad kvalitet vad gäller toppbredden. Ja, tittar man på världsbästa genom tiderna var påverkan från Doha t o m ännu påtagligare än den i kulan?


Ändå var det en revolution som kom att "flyga under radarn" vad gäller den allmänna uppmärksamheten och uppskattningen. Visst framgick det i medierna att tävlingen var riktigt bra men absolut inte att det handlade om "tidernas" i särklass bästa.

Kanske spelade det också in att finalen gick på samma tävlingspass som just manliga kulan. Särskilt som prisutdelningen i kula, som ju dessutom hade haft den extra kryddan av en hyperdramatisk upplösning, kom direkt efter att medaljörerna i den andra grenen kört sina ärevarv.

Grenen det handlar om är manliga 4x100m och hur speciellt VM 2019 var i den grenens historia illustreras enklast och tydligast genom att jämföra världsbästa genom tiderna före och efter tävlingarna i Doha:


Under-38-klubben inför VM 2019 - män


36.84 Jamaica OS London, GBR 2012
37.38 USA WR Nassau, BAH 2015
37.47 Storbritannien VM London, GBR 2017
37.60 Japan OS Rio de Janeiro, BRA 2016
37.62 Trinidad-Tobago VM Berlin, GER 2009
         
37.64 Canada OS Rio de Janeiro, BRA 2016
37.79 Frankrike EM Split, YUG (CRO) 1990
37.82 Kina OS Rio de Janeiro, BRA 2016
37.90 Brasilien OS Sydney, AUS 2000
37.94 Nigeria VM Athina, GRE 1997
         
37.98 Turkiet EM Berlin, GER 2018
37.99 Nederländerna DL London 2019

Under 38-klubben efter VM2019 - män


36.84 Jamaica OS London, GBR 2012
37.10 USA VM Doha, Qat 2019
37.36 Storbritannien VM Doha, QAT 2019
37.43 Japan VM Doha, QAT 2019
37.62 Trinidad-Tobago VM Daegu, KOR 2009
         
37.64 Canada OS Rio de Janeiro, BRA 2016
37.65 Sydafrika VM Doha, QAT 2019
37.72 Brasilien VM Doha, QAT 2019
37.79 Frankrike EM Split, YUG (CRO) 1990
37.79 Kina VM Doha, QAT 2019
         
37.91 Nederländerna VM Doha, QAT 2019
37.94 Nigeria VM Athina, GRE 1997
37.98 Turkiet EM Berlin, GER 2018

Alltså nya noteringar på placeringarna 2, 3, 4, 7, 8, 9= och 11!! Kan jämföras med just kulan där det blev nytt "bara" på placeringarna 3=, 5= och 5= genom tiderna.

Så det råder ingen tvekan om att Doha 2019 var tidernas bästa 4x100m-tävling. Men det konstaterandet väcker oundvikligen frågan "Varför"? Det kan rimligen inte vara en slump att merparten av alla världens bästa länder - inkl i grenen rutinerade stormakter som USA och Storbritannien - sätter nya nationsrekord samtidigt.

Vädret eller banorna?

En möjlighet skulle förstås kunna vara att betingelserna i Doha var exceptionellt gynnsamma i något avseende för just 4x100m. Någon slags kombination av värme och banor och vad man nu kan tänka sig.

Vore det så skulle rimligen de kvinnliga 4x100m-löparna ha haft samma fördel. Både försöken och finalerna låg ju direkt efter varandra i tidsprogrammet på samma tävlingsdagar: Försöken på fredagen med kvinnorna kl 19.40 och männen kl 20.15 och finalerna på lördagen kl 21.05 resp kl 21.15 (svenska klockslag).

Låt oss därför göra motsvarande studie av världsbästa genom tiderna som för männen ovan:

Topp-10 inför VM 2019 - kvinnor


40.82 USA OS London, GBR 2012
41.07 Jamaica VM Beijing, CHN 2015
41.37 Tyskland (GDR) WCp Canberra, AUS 1985
41.49 Ryssland VM Stuttgart, GER 1993
41.77 Storbritannien OS Rio de Janeiro, BRA 2016
41.78 Frankrike VM Saint Denis, FRA 2003
41.92 Bahamas VM Sevilla, ESP 1999
42.03 Trinidad-Tobago VM Beijing, CHN 2015
42.04 Ukraina OS London, GBR 2012
42.04 Nederländerna EM Amsterdam, NED 2016

Men var är då den andra tabellen, den med det kvinnliga läget efter Doha-VM? Jo, den har utelämnats av det enkla skälet att topp-10-efter faktiskt är helt identiskt med topp-10-före! Facit vad gäller kvinnliga nationsrekord på 4x100m i Doha blev ytterst magert, bara två stycken: Schweiz 42.18 (upp som 11:a genom tiderna) och Italien (23:a).

Så hypotesen om generellt extremt gynnsamma betingelser för 4x100m i Doha kan omedelbart vederläggas: Medan männen hade ett superår var det "normalbra" och inte mer för kvinnorna.


Britterna var försvarande världsmästare från London 2017 men blev nu tvåa i Doha trots att man - tack vare bl a Zharnel Huges på andra och Richard Kilty
på tredje - sänkte nationsrekordet ytterligare till 37.36

Men hur bra var egentligen detta manliga superår? För att få en litet fylligare bild är det självklara att jämföra med historien, dvs med tidigare globala mästerskap. I nedanstående tabellen redovisas de sammanlagt 13 senaste mästerskapen, dvs tillbaka t o m Paris-VM 2003. Toppvärdena på resp rad har markerats med rött.

I vänsterkolumnen anges aktuell placering (med "9" resp "12" avses 9:e resp 12:e tid i försöken).

OBS: Omtestning av dopingkontroller har resulterat i att några lag blivit retroaktivt diskvalificerade upp till flera år senare. Men för att den nedanstående jämförelsen skall fungera har utgångspunkten varit resultatlistorna som de såg ut direkt efter tävlingarna. Dock har de diskade lagens tider markerats med en '.


Senaste 13 globala mästerskapen - män


  vm19 vm17 os16 vm15 vm13 os12 vm11 vm09 os08 vm07 vm05 os04 vm03
                           
1 37.10 37.47 37.27 37.36 37.36 36.84 37.04 37.31 37.10' 37.78 38.08 38.07 38.06
2 37.36 37.52 37.60 38.01 37.66 37.04' 38.20 37.62 38.06 37.89 38.10 38.08 38.08'
3 37.43 38.04 37.89 38.03 38.29 38.12 38.49 38.02 38.15 37.90 38.27 38.23 38.26
4 37.72 38.34 37.90 38.15 38.04 38.16 38.50 38.30 38.24 37.99 38.28 38.49 38.87
5 37.73 38.48 37.98 38.23 38.37 38.35 38.96 38.39 38.58 38.03 38.32 38.54 38.89
6 38.07 38.59 38.41 38.81 38.39 38.39 39.01 38.54 38.66 38.62 38.45 38.56 38.96
                           
"9" 37.91 38.61 38.26 38.41 38.46 38.31 38.66 38.93 39.40 38.73 38.67 38.64 38.66
                           
"12" 38.24 38.88 38.44 38.96 38.57 38.38 38.87 39.47 - 39.08 39.30 38.79 38.88
                           
<38 13 5 11 5 3 4' 3 2 1 4 0 0 1

Rödmarkeringarna visar tydligt att Doha 2019 toppar på alla nivåer utom guld och silver där London-OS 2012 (Jamaicas dreamteam utmanat av ett av USA:s allra starkaste lag någonsin) är strax före.

Det är intressant att notera Dohas övertag på näst bästa mästerskapet nivåvis:

3:a 0.45 bättre, 4:a 0.18 bättre, 5:a 0.25 bättre, 6:a 0.32 bättre, "9" 0.35 bättre och "12" 0.14 bättre. I snitt är alltså övertaget på övriga historien nästan tre tiondelar.

Generell standardhöjning

"9" och "12" är extra intressanta eftersom de visar att det handlade inte bara om att finalisterna sprang ovanligt fort utan också om att konkurrensen om finalplatserna var tuffare än någonsin.

"9" är alltså den bästa tiden som inte räckte för finalavancemang och den var som synes 37.91, dvs man kom 9:a på en tävling med en tid som räckte för topp-11 genom tiderna! Tiden hade t o m räckt till medalj vid samtliga tidigare mästerskap utom OS 2016 och VM 2017 då det fattats 0.02 resp 0.01!!

Vad gäller "12" så var den 38.24 (ja, t o m 13:e lag hade 38.24) vilket gett final alla gånger utom en (Rio-OS 2016 då sista tid vidare var 38.19) och t o m medalj några gånger!


Tyskland missade i försöken nationsrekordet 38.02 med bara 0.22 men trots att 38.24 med bara ett undantag alltid tidigare gett final (och några gånger medalj) var man nu i Doha bara 13:e bästa nation.


Som en jämförelse presenteras här även motsvarande tabell för kvinnor:

Senaste 13 globala mästerskapen - kvinnor


  vm19 vm17 os16 vm15 vm13 os12 vm11 vm09 os08 vm07 vm05 os04 vm03
                           
1 41.44 41.82 41.01 41.07 41.29 40.82 41.56 42.06 42.31' 41.98 41.78 41.73 41.78
2 41.85 42.12 41.36 41.68 42.75 41.41 41.70 42.29 42.54 42.01 41.99 42.27 41.83
3 42.10 42.19 41.77 42.03 42.87 42.04 42.51 42.87 43.04 42.75 42.56 42.54 42.66
4 42.18 42.36 42.10 42.10 42.90 42.64 42.58' 43.00' 43.14 42.87 42.85 42.69 43.07
5 42.48 42.51 42.12 42.64 42.93 42.67 42.70 43.13 43.28 42.97 42.99 42.94 43.27
6 42.71 42.62 42.36' 43.05 43.28 42.70 42.93' 43.16 - 43.37 43.07 43.11 43.45
                           
"9" 43.01 42.92 42.70 43.15 43.01 43.07 43.44 43.63 43.69 43.39 43.40 43.12 43.64
                           
"12" 43.79 43.94 43.12 43.22 43.21 43.24 43.83 43.99 - 43.76 43.83 43.64 43.96
                           
<42½ 9 8 11' 9 5 8' 4 3 2' 3 3 5' 4

En sammanställning som bekräftar den bild som genom-tiderna-listorna gav ovan, dvs att Doha 2019 var "ett mästerskap i mängden" för kvinnorna. Här sticker i stället Rio-OS 2016 ut.

Men det innebär att frågan om varför Doha 2019 blev så speciellt bra för manliga korta stafetten kvarstår.


Löparna blivit snabbare?

Den allra enklaste förklaringen skulle ju vara att lagens löpare har blivit snabbare. Men för att den hypotesen skall kunna stämma för så många länder samtidigt måste det alltså ha skett en generell standardhöjning på manlig sprint sedan förra VM, dvs de senaste två åren.

Den som letar efter efter något sådant i världsårsbästalistorna gör det emellertid helt förgäves. I verkligheten har nivåerna varit häpnadsväckande stabila år efter år:

Under de senaste åtta åren t ex har 25:e resultat varierat mellan 9.99 och 10.03, 50:e mellan 10.05 och 10.11 och 100:e mellan 10.14 och 10.20. 2019 med sina 10.01, 10.08 och 10.17 var t o m det perfekta "medelåret".

Fast samtidigt kan ju  en sådan allmän analys av resultatnivåerna kanske missa att det hänt någon speciellt i just de länder som satsar medvetet på korta stafetten. Det kan alltså finnas anledning att titta närmare på just de löpare som sprang i stafettlagen i Doha för att se om VM-lagen höjt sin löpstyrka.

Det mest närliggande måttet på ett lags aktuella löpstyrka är att addera medlemmarnas årsbästatider. Först en sammanställning över de allra bästa lagen historiskt (begränsat till VM/OS och lag som gjort under 37.50):


Bästa årsbästasummorna


summa nation tävling sluttid diff
         
39.21 Jamaica OS 2012 36.84 2.37
39.35 Jamaica VM 2011 37.04 2.31
39.36' Jamaica OS 2008 37.10' 2.36
39.43 Jamaica VM 2009 37.31 2.12
39.46 USA VM 2019 37.10 2.36
         
39.47 Jamaica VM 2013 37.36 2.11
39.49' USA OS 2012 37.04' 2.45
39.49 Jamaica VM 2015 37.36 2.13
39.55 Jamaica OS 2012 (heat) 37.39 2.16
39.60 Jamaica OS 2016 37.27 2.33
         
39.64 USA VM 1991 37.50 2.14

Korrelationen mellan årsbästasumma och sluttid är självklart hög, grundkravet är ju man måste kunna springa fort med pinnen eftersom det utgör huvuddelen av prestationen. Så det är inte oväntat att de sju allra snabbaste sluttiderna alla finns med på topp-10 ovan.

"Diffen" (= skillnaden mellan årsbästasumman och den faktiska sluttiden) kan ses som ett snabbmått på växlingsskickligheten, ju högre värde desto bättre har växlingarna fungerat. Samtidigt skall man inte övertolka detta:


"Better safe than sorry"

Ett land som vet att man har ett övertag i ren löpstyrka kan ju för att inte riskera något kosta på sig att medvetet "säjfa" en del i växlingarna för att minska risken för förödande trassel.

För det är ju naturligtvis inte en slump att Jamaica under hela "Bolt-eran" (de elva åren 2007-2017) alltid gick till final på VM/OS och där aldrig växlade bort sig: 2:a i mål 2007, 1:a i mål 2008, 2009, 2011, 2012, 2013, 2015 och 2016 och sedan 2017 tre klanderfria växlingar innan Bolt gick sönder på slutsträckan!

Totalt handlar det alltså om 2 x 9 lopp (försök och final på nio mästerskap) med vardera tre växlingar, dvs totalt 54 fungerande växlingar av 54 möjliga när det gällde som allra mest på VM/OS! Ett sådant facit får man inte om man har "chansning" som en del av filosofin.


Slutsträckans Shericka Jackson signalerar Jamaicas femte guld
och elfte medalj på de senaste tolv mästerskapen!

Vilket understryks av att Jamaicas tjejer har ett väl så imponerande facit: På 12 globala mästerskap 2004-2019 har man 5 guld, 5 silver, 1 brons och enda missen kom när det strulade i andra växeln i OS-finalen 2008!

Samtidigt måste lag som är sämre löpmässigt ha mindre marginaler i sina växlingar för att kunna hävda sig.

Detta sammantaget kan - när man bara tittar på diffarna - ge bilden att de litet sämre lagen är bättre på att växla. Men till stor del handlar det alltså egentligen om att lagen utifrån sina förutsättningar försöker optimera sina möjligheter till framgång.

Inget annat land än Jamaica och USA har veterligen någonsin haft en årsbästasumma under 40.00. Nära var Trinidad-Tobago vars 37.62-lag som tog silver på VM 2009 hade 40.03 (diff 2.41). Av medaljörerna bakom USA nu i Doha hade Storbritanniens 37.36-kvartett summan 40.33 (diff 2.97) och Japans 37.43-gäng 40.29 (diff 2.86).



Vid VM 2009 i Berlin var det Trinidad-Tobago som tog silvret bakom Bolts Jamaica och den här kvartetten är också den "på pappret" snabbaste någonsin från "resten av världen" (alltså vid sidan av supermakterna USA och Jamaica).


Fullfart viktigare än acceleration

Nu kan dock årsbästasumman för hela laget faktiskt bli något missvisande eftersom många länder gärna plockar in någon uttalad 200m-specialist (perfekt för en sträcka med flygande start och gärna en kurva!). I den mån sådana löpare alls tävlar på 100m blir det ofta bara någon enstaka gång per säsong (typ som säsongsupptakt eller i en klubbmatch) och därför är årsbästat sällan representativt för deras maxkapacitet på distansen.

T o m USA som traditionellt haft grundprincipen att de fyra bästa individuellt på 100m vid uttagningarna också skall springa stafetten har alltmer tummat på detta för att få ett bättre komponerat lag. 100m-specialister har i allmänhet start från block som en spetskvalitet och det är ju en egenskap som i stafett kommer till nytta för bara en av fyra.

Typexempel hur man därför sätter ihop lag är Allyson Felix som sprang andra sträckan på 4x100m vid både OS 2016 och VM 2017 trots att hon individuellt var inkvalad som 400m-löpare! Och nu senast i Doha plockade USA som bekant in Noah Lyles på slutsträckan trots att han individuellt endast sprungit 200m på uttagningarna.


3-bästasumma bättre mått?

Så egentligen kan ett bättre mått på ett lags "grundläggande löpstyrka" nog vara att räkna årsbästasumman på de tre bästa av de fyra i laget. Då hanterar man "jokern" inte utifrån ett ofta missvisande årsbästa utan som att den i princip är av samma kvalitet som snittet av de andra tre när det gäller sprint med flygande start.

I nedanstående tabell redovisas för de fyra senaste globala mästerskapen för de 12 bästa lagen medianen för topptiden (final eller försök), 3-bästasumman resp "diffen" räknat på 4-bästasumman.



  tävling tid 3-bästa diff
         
MÄN VM 2019 37.835 30.14 2.68
  VM 2017 38.32 30.325 2.295
  OS 2016 37.97 30.126 2.46
  VM 2015 38.09 30.555 2.535
         
KVINNOR VM 2019 42.595 33.66 2.550
  VM 2017 42.625 33.465 2.305
  OS 2016 42.455 33.55 2.37
  VM 2015 42.62 33.635 2.465

Vad kan då utläsas av denna tabell?

Börjar man med att jämföra könen är bilden slående stabil för kvinnorna medan det svänger mer för männen. 

Tittar man sedan specifikt på männen så visar både 3-bästasnitten och diff-snitten (baserade på 4-bästasnitten) att VM 2019 inte hade något övertag på "löpstyrka" - den var t o m var marginellt lägre än vid OS 2016 - men att tiderna ändå blev runt ett par tiondelar bättre.

Så frågan "Varför blev resultaten så exceptionellt bra på männens 4x100m vid VMi Doha?" saknar fortfarande svar. Hypoteserna om "Yttre betingelserna" och "Snabbare löpare" har alltså båda kunnat uteslutas.


Växlingarna alltså nyckeln

Därmed återstår egentligen bara en möjlig faktor: Växlingarna! Att "diffen" faktiskt var högre i Doha än tidigare visar ju tabellen ovan. Men följdfrågan är oundviklig: "Hur kunde det komma sig att lagen i Doha växlade bättre än någonsin tidigare?"

Ja, frågan är mer komplex än så: "Hur kunde det komma sig att de manliga lagen - men inte de kvinnliga - i Doha växlade bättre än någonsin tidigare?"

Hade det handlat om uppfinnandet av en ny och bättre växlingsteknik borde den ha varit en fördel för båda könen. Dessutom använde inte alla länder i Doha samma grundteknik, några körde överhands och några körde underhands.


Det är nog så att man bör kalla 4x100m för Japans nationalgren. För under
2000-talet har de nämligen på globala mästerskap placeringssviten
6 - 4 - 6 - 4 - 8 - 5 - 3 - 4 - "9" - 4 - 6 - "10" - 2 - 3 - 3!!


Men var finns då förklaringen till det som hände på VM 2019? För det kan väl inte bara ha varit en ren tillfällighet? Rimligen måste något ha hänt efter London-VM för att utlösa resultatrevolutionen vi såg i Doha i höstas.

Växlingszonen har ändrats!

Jo, en sak har faktiskt hänt: 2018 ändrade IAAF (nu World Athletics) de internationella reglerna för 4x100m genom att ersätta den traditionella 20 m långa växlingszonen föregången av 10 m utrymme för acceleration med en 30 m lång zon inom vilken både acceleration och växling skulle utföras.

En ändring som på pappret kändes mest som en teknikalitet som inte skulle påverka praktiken. För alla elitlag hade alltid eftersträvat att genomföra växlingen i slutet av zonerna för att mottagaren skulle kunna vara så nära maxfart som möjligt när det var dags att ta över pinnen.

Dvs alla borde göra precis som man alltid gjort tidigare, regeländringen var säkert också tänkt bara som en rationalisering av hanteringen där man slapp några banmarkeringar och där man fick samma princip för alla växlingar (= mottagaren startar från stillastående inne i zonen).

Så kan verkligen regeländringen ha resulterat i den standardhöjning i storleksordningen två tiondelar på totaltiden som som vi nu såg för de manliga topplagen i Doha? Det definitiva svaret på det får vi inte förrän om några år när vi sett om "Lyftet i Doha" blev bestående eller trots allt bara var en tillfällighet.


Men hur har det påverkat tiderna?

Men hur skulle regeländringen kunna tänkas förklara de förbättrade tiderna? Några tankegångar och spekulationer:

* Två tiondelar kan upplevas som mycket i en hårt pressad elitgren som kort sprint men översätter man det till vinsten som måste göras per växling handlar det ändå inte om mer än 6-7 hundradelar, dvs en dryg halvmeter i distans. 

* Den vinsten känns inte så orimlig om den längre zonen innebär en slags "ökad trygghet" genom att man inte behöver känna sig så stressad att hinna med överlämningen?

* Något som i sin tur även kan öppna för större möjligheter att låta "kanonen på andrasträckan" springa aningen längre del av loppet med pinnen.

Har man på andra en löpare med hög maxhastighet och bra snabbhetsuthållighet kan det för lagets totaltid löna sig att denne tar över litet tidigare f
rån en på slutet av sin sträcka "tröttnande" accelerationsspecialist på första.

Ju snabbare desto större effekt?

* Men varför syns effekten bara för män och inte för kvinnor? En förklaring skulle kunna vara att "trygghetseffekten" blir större ju fortare man springer.

De kvinnliga löparna springer som bekant ca 10 % långsammare och har därför redan tidigare haft en större "trygghet" med att få plats med växlingarna. Dels har man inte lika stort steg från noll till maxfart, dels befinner man sig ca en tiondel längre i den för växlingen avgörande sista 10 m-biten av zonen.

En "ökad trygghet" som också kan förklara att i de senaste 13 mästerskapen som analyserades ovan har alla åtta lagen kommit i mål felfritt sex gånger i kvinnliga finalen men bara tre gånger i den manliga. Totala antalet bröt/diskade finallag är ungefär 50% högre för männen (16 mot 11 för kvinnorna).


Efter Eugene 2022 bör vi veta

Men som sagt: Vi får ge oss till tåls åtminstone ett par globala mästerskap ytterligare innan vi vet definitivt besked om det verkligen var så att de nya växlingszonerna innebar att Doha 2019 var början på en ny era i grenen eller om det var bara en tillfällighet - ungefär som 2.40-vågen i manlig höjd 2014 - som slumpen ibland består oss med.

USA:s Mike Rodgers är verkligen "Mr-37":

Första gången han var med i ett 4x100m-lag som sprang under 38 sekunder var på DN Galan 2008 och senaste gången var här i VM-finalen 2019. Totalt har han under dessa 12 säsonger varit med i 16 olika lag som gjort 37-tider!

Och dessutom: Han har gjort det på alla fyra positionerna i laget: 5 gånger på startsträckan, 6 gånger på andra, 1 gång på tredje och 4 gånger på fjärde!


 







>