Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Onsdag 30 september 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Julfrågesporten 2019


 
Temat för årets Julfrågesport är alltså "Oceanien", dvs frågorna knyter an på olika sätt till fridrotten i södra Stilla Havet. Och även om mycket berör Australien och Nya Zeeland dyker också de mindre önationerna upp här och var.
 

-------
 

För att hitta alla svaren lär även i år krävas inte bara ett gott minne utan också viss tid till utgrävningar i diverse källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m måndag den 6 januari kl 24.00.

Vi påminner om att erfarenheten har visat att även den som inte hittat alla rätta svar kan hävda sig väl. Så tveka inte om att skicka in era lösningar även om ni inte känner er säkra på att ha precis alla svar.

Vid lika många rätt görs ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.

OBS: Om inget annat anges gäller frågorna endast seniormästerskap. Och definitionen av "friidrott" är den svenska, dvs utan att räkna in gång. Och när det gäller rekord räknas endast sådana som blivit officiellt godkända av ansvarigt förbund.

 

 

Svaren skickas per e-post till
 Frågesportredaktionen!

 

 



1. Att ta hem "sprinttrippeln" - dvs 100m, 200m och 4x100m - på OS brukar vara en säker väg till "evig berömmelse". Man behöver bara nämna legendariska namn som Usain Bolt, Carl Lewis och Jesse Owens (de två sistnämnda adderade ju dessutom längdhopp) samt Fanny Blankers Koen (även 80m häck) och Wilma Rudolph.

"Problemet" är att det är en bragd som egentligen ligger utom räckhåll för de allra flesta sprinters eftersom det inte räcker med att de själva är fantastiskt duktiga. De måste ju dessutom representera ett land som har en sprintbredd som räcker till ett konkurrenskraftigt 4x100m-lag.

Därför är det förutom ovannämnda Bolt och Blankers Koen faktiskt bara en enda aktiv från ett annat land än USA som lyckats. Vem och när?

SVAR:

Vid OS i Melbourne 1956 vann hemmanationens 18-åriga Betty Cuthbert trippeln i suverän stil: 100m med 0.10 på 11.82, 200m med 0.34 på 23.55 och 4x100m med 0.05 på 44.65.

Det gjorde henne till legendarisk superstjärna hemma i Australien förstås men internationellt inte alls lika uppmärksammad och ihågkommen som föregångaren Fanny Blankers Koen (1948) eller efterträdaren Wilma Rudolph (1960).

En bidragande orsak kan vara att hennes OS-succé utspelade sig i månadsskiftet november/december på södra halvklotet i en tidszon som var kraftigt i otakt med både Europa och USA. Det var alltså ett OS som övriga världen inte "upplevde" utan bara läste om i efterhand.

Fyra år senare däremot i Rom lekte Wilma Rudolph hem sin trippel på europeisk primetime i direktsänd TV, vilket självklart fick ett helt annat genomslag.

Men Betty Cuthbert är verkligen värd att bli ihågkommen av hela friidrottsvärlden. För inte nog med trippeln 1956 utan åtta år senare i Tokyo blev hon den allra första kvinnliga olympiska mästaren på 400m!

Faktum är att hon därmed är unik i friidrottshistorien - alltså även med männen inräknade - med att ha tagit OS-guld på allra tre sprintsträckorna!



2. Australiens Ron Clarke anförde i mitten på 1960-talet en spektakulär revolution på manlig långdistans. I vilka grenar satte han själv nya världsrekord?

Och hur mycket förbättrade han dem? Som förbättring räknas här skillnaden mellan det gällande rekordet när han satte sitt första och hans egen sista rekordnotering. (Det har alltså ingen betydelse om någon annan ev skulle ha "lånat" rekordet mellan Clarkes första och sista.)


SVAR:

Clarke satte officiella världsrekord i åtta olika grenar, fyra av dem dock miles-distanser som ca 10 år senare (1977) förlorade statusen som officiella världsrekordgrenar.

Förbättringarna nedan är utifrån hur resultaten officiellt redovisades på den tiden då manuell tidtagning var det som gällde.

2 miles: 3.0 s (från 8:22.6 till 8:19.6)
3 miles: 19.6 s (från 13:10.0 till 12:50.4)
5000m: 18.4 s (från 13:35.0 till 13:16.6)
6 miles: 56.8 s (från 27:43.8 till 26:47.0)
10000m: 38.8 s (från 28:18.2 till 27:39.4)
10 miles: 14.0 s (från 47:26.8 till 47:12.8)
20000m: 5.8 s (från 59:28.6 till 59:22.8)
1 timme: 42 m (från 20.190 till 20.232)



3. Hur länge toppade något av Clarkes världsrekord fortfarande Australiens genom-tiderna-lista i grenen? Dvs vilket av rekorden klarade sig längst och vem slog det till slut (tid, namn, datum)?

SVAR:

När Clarke satte alla sina världsrekord runtom i världen hade Australien forfarande regeln att nationsrekord bara kunde sättas hemma i Australien! Så trots att en australiensare hade världsrekordet gällde det inte som nationsrekord!

Men den regeln togs bort ett par år senare, så hans världsrekord blev också australiensiska rekord. Och de kom att bli långlivade. Milesdistanserna ströks alltså från rekordprogrammet på 1970-talet och dog ut. Men 5000m, 10000m och 20000m/1 timme har levt vidare som officiella rekordgrenar.

Först av dessa att falla som nationsrekord var inte oväntat 20000m/1 timme där hans världsrekord krossades redan efter ett år (1966, av belgaren Gaston Roelants) och där Rob de Castella (världsmästare på marathon 1983) 1982 blev nr 1 i Australien med 58:37.2/20.516. 

Men nationsrekorden på 5000m och 10000m kom faktiskt att leva i över trettio år fram till slutet av 1990-talet: 10000m föll 25 november 1996 när Shaun Creighton gjorde 27:31.92 medan 5000m höll sig ytterligare ett par år. Så rätt gren är 5000m där Lee Troop noterades för 13:14.82 den 25 februari 1999.




4. Vilka OS och officiella VM i friidrott (inräknat landsväg och terräng liksom mästerskap för juniorer och ungdomar) har arrangerats i Oceanien?

SVAR:

OS: 1956 Melbourne (AUS), 2000 Sydney (AUS)
JVM: 1996 Sydney (AUS)
VM terräng: 1988 Auckland (NZL)
VM landsväg: 1988 Adelaide (AUS) (OBS: Endast K 15 km väg)

Dessutom stod Canberra (AUS) värd för Världscupen (föregångare till Kontinentalcupen) 1985, då Patrik Sjöberg vann höjd och då Marita Koch satte det ännu idag gällande världsrekordet på 400m (47.60).


Alltså slående litet på på den globala nivån trots att båda OS:en var väldiga publiksuccéer i idrottstokiga Australien.

Gold Coast (AUS) har dock kandiderat till VM en gång och har nu indikerat att man ev kommer att söka OS framöver. Redan klart är dessutom att nästa terräng-VM kommer att gå i Bathurst (AUS) i mars 2021.



5. För länder som Australien och Nya Zeeland är Samväldesspelen (och föregångaren Brittiska Imperiespelen) traditionellt oerhört viktiga internationella begivenheter eftersom man ju inte har någon motsvarighet till våra Europamästerskap.

När och var har Samväldesspelen/Imperiespelen arrangerats i Oceanien?

SVAR:

På denna "semiglobala" nivå har man varit betydligt mer aktiva arrangörer, framför allt Australien:
1938 Sydney (AUS)
1950 Auckland (NZL)
1962 Perth (AUS)
1974 Christchurch (NZL)
1982 Brisbane (AUS)
1990 Auckland (NZL)
2006 Melbourne (AUS)
2018 Gold Coast (AUS)



6. Historiskt har medel/lång varit den del av friidrotten där både Australien och Nya Zeeland varit klart framgångsrikast. Det visas bl a av ett betydande antal världsrekord, inkl några som sattes i Sverige. Vilka var rekorden på svensk mark? Gren, tid, rekordsättare, plats och datum?

SVAR:

Totalt har det - hittills? - blivit sju st oceaniska världsrekord på medel/lång i Sverige. Det första för drygt sextio år sedan och det senaste för drygt fyrtio år sedan:

1500m: 3:36.0 Herb Elliott AUS Göteborg/U 28.8.1958
1 mile: 3:49.4 John Walker NZL Göteborg/S 12.8.1975
2 miles: 8:19.8 Ron Clarke AUS Västerås 27.6.1967
3 miles: 13:10.0 Murray Halberg NZL Stockholm/S 25.7.1961
3 miles: 12:50.4 Ron Clarke AUS Stockholm/S 5.7.1966
5000m: 13:16.6 Ron Clarke AUS Stockholm/S 5.7.1966
5000m: 13:12.9 Dick Quax NZL Stockholm/S 5.7.1977
880 yards: 2:02.0 Judy Pollock AUS Stockholm/S 5.7.1967

Av mile- och yardsdistanserna är det sedan 1977 bara 1 mile som fortfarande har världsrekordstatus. Men när resultaten ovan på 2 och 3 miles resp 880 yards gjordes blev de vederbörligen registrerade som på alla sätt fullvärdiga världsrekord. 




7. Dessutom har de "oceaniska" löparna även haft ett par retfullt nära missar (mindre än kvartssekunden från) av 5000m-rekordet på svensk mark. Vilka då? Gren, tid, rekordtiden som missades, plats och datum?

SVAR:

Sommaren efter OS-guldet i Rom 1960 gjorde Murray Halberg den 25 juli 1961 på Stockholms Stadion en attack mot Vladimir Kuts världsrekord på 5000m 13:35.0. Halberg spurtade i mål på 13:35.2 och missade alltså rekordet med då minsta möjliga marginal (då var tidtagningen alltid manuell och på långdistans gällde att tiderna angavs i "jämna tiondelar" (alltså femtedelar).

Maximalt retfullt alltså men Halberg fick en viss tröst i att han hade passerat 3 miles (4828 meter) på 13:10.0, vilket innebar att han i all fall slog det världsrekordet (med 0.8).

Kuts 5000m-rekord kom f ö att stå sig i ytterligare några år och slogs först i januari 1965 av Ron Clarke som då lyckades med minsta möjliga marginal, dvs 0.2 sekunder. Men sedan rasslade det till och i slutet av 1965 hade man kapat ytterligare över tio sekunder ned till 13:24.2!

En miss med 0.2 var retfull för Halberg men vad skall man då säga om att landsmannen Dick Quax den 5 juli 1976 på Stockholms Stadion missade dåvarande rekordet 13:13.0 med ynka 0.10? Inte minst som rekordet var med manuell tidtagning (som normalt gav ett par-tre tiondelar "för bra" tider) och Quax hade 13:13.10 med eltid.

Quax eltid 13:13.10 avrundades f ö enl reglerna då till 13:13.2, så officiellt såg han ut att ha varit två tiondelar långsammare fast han förmodligen var snabbare.

Men Quax fick lyckligtvis sin revansch på samma plats exakt ett år senare när han sprang på 13:12.86 eltid. Fortfarande avrundades hundradelarna bort men lyckligtvis för Quax hade reglerna sedan året före ändrats till att man nu gick till tiondelar och inte femtedelar.

Så Quax fick nya officiella rekordet 13:12.9 - utan ändringen av avrundningsregeln hade hans officiella tid i stället blivit 13:13.0 och prestationen bara räknats som en tangering!




8. Vem var den första nya zeeländaren att sätta ett officiellt godkänt världsrekord i en gren som finns på det ordinarie mästerskapsprogrammet? Gren, namn, resultat och år?

Och vem var det som sedan tog ifrån honom rekordet? Namn, resultat och år?

SVAR:

Förste världsrekordsättaren från Nya Zeeland i en "ordinarie mästerskapsgren" var Jack Lovelock som 1936 noterades för 3:47.8 på 1500m. En prestation som dessutom gjordes just i ett mästerskap närmare bestämt i OS-finalen i Berlin!

Det rekordet fick Lovelock behålla i fem år fram till SM på Stockholms Stadion den 10 augusti 1941 då Gunder Hägg vann 1500m på 3:47.6.

Det var f ö det allra första i den långa rad av världsrekord som Gunder skulle komma att prestera under 1940-talet. Just på 1500m kom han att totalt kapa bort 4.8 s ned till 3:43.0.



9. Under andra halvan av 1980-talet hade IF Kville en grupp killar födda 1967-1968 som var väldigt framgångsrika på sträckor mellan 100m och 800m. En i gänget var Jonathan McKee som hade sina rötter i Oceanien. Vilket var landet där hans bästa tider - bl a 48.63 på 400m 1987 - faktiskt blev nationsrekord för seniorer?

SVAR:

Jonathan McKees rötter fanns på "Norfolk Island" i södra Stilla Havet ungefär 140 mil rakt öster om Brisbane i Australien (och ca 100 mil nordost om Nya Zeeland). Formellt är det inte en självständig nation (styrs av Australien) men "friidrottsligt" räknas man som ett eget land sedan 1995.

Ett litet land på 34 kvadratkilometer och med knappt tvåtusen innevånare. Vilket dock inte hindrar att man - i Geoff Gardner - sedan kongressen i samband med VM i Doha i höstas faktiskt har en av Internationella Friidrottsförbundets (World Athletics) fyra vice-presidenter!



10. Australiens Steven Hooker vann OS 2008 och VM 2009. Hur många hopp gjorde han i resp mästerskap (uppdelat på kval och final)?

SVAR:

Två globala mästerskapsinsatser som egentligen inte hade mer än utgången - segern - gemensamt:

Vid OS i Beijing 2008 var det skakigt mest hela vägen. Redan i kvalet var han illa ute på sin ingångshöjd 5.65 där han klarade först i tredje och sista. Och litet turligt slapp han vidare hoppning eftersom bara 13 tog 5.65.

Finalen började bra med 5.60 i första men sedan stod han över till 5.80 där han tvingades utnyttja alla tre försöken. Den historien upprepade sig sedan på 5.85 och 5.90. Men det var inte förrän Hooker klarade 5.90 i sista som han gick upp i ledningen i tävlingen.

Som ensam över 5.90 var han klar olympisk mästare och tog då sikte på 5.96 som skulle innebära nytt olympiskt rekord centimetern äver Tim Macks notering från 2004. Och naturligtvis tog Hooker även 5.96 i tredje.

Efter att ha hoppat på en höjd i kvalet och fem i finalen och klarat alla dessa sex höjder utom en i tredje och sista avstod Hooker möjligheten att hoppa vidare. 3 hopp i kvalet och inte mindre än 13 i finalen fick räcka.

Ett år senare i Berlin-VM kom Hooker till tävlingarna halvskadad och han visst att han skulle ha tur om han kunde göra ens en handfull tävlingshopp och någon inhoppning var det aldrig tal om.

I kvalet var taktiken att sitta på bänken och vänta till dess ribban nått en höjd som med största sannolikhet skulle räcka. Direktgränsen var satt till 5.75 men redan på 5.55 hade så pass många problem att Hooker valde att gå in på 5.65 där han tog direkt.

Det visade sig vara en korrekt bedömning att 5.65 skulle räcka. faktiskt var det bara tio som klarade, så det blev ingen fortsatt hoppning för någon.  

I finalen upprepade sig historien. P g a skadan gällde det att ta ut de 2-3 hopp han kände att han hade i sig när de skulle "göra nytta". Hooker väntade och väntade och gick inte in förrän på 5.85 när bara tre ytterligare hoppare återstod.

Alla dessa tre hade minst en rivning med sig på vägen så skulle Hooker lyckas i första skulle han ta ledningen och tvinga den som ville passera honom att klara ytterligare minst en höjd. Men Hooker rev samtidigt som en av konkurrenterna - fransmannen Mesnil - klarade i första.

Därmed var det Hooker som behövde en högre höjd, så han avstod vidare försök på 5.85 och sparade sig till 5.90. Och där slog han till direkt i första medan Mesnil och Lavillenie båda rev.

Så höjning till 5.95 där Hooker stod över och fransmännen rev ut sig och guldet var australiensarens. Den här gången efter 1 hopp i kvalet och 2 finalen, dvs totalt 3. Alltså något väldigt annat än året före på OS när det var 3 + 13 = 16!



11. OS 1960 blev sensationellt framgångsrikt för "lilla" (då bara 2.4 miljoner innevånare) Nya Zeeland som tog guld på både 800m (Peter Snell) och 5000m (Murray Halberg) plus brons på marathon (Barry Magee).

"Förklaringen" hittade omvärlden i tränarens nya träningsfilosofi som skilde sig radikalt från den i övriga friidrottsvärlden då helt förhärskande intervallträningen. Främsta skillnaden var att inkludera en rejäl bas av ren distansträning t o m för 800m-specialisten Snell.

Vad hette tränaren?

SVAR:

Han hette Arthur Lydiard och hans nya filosofi kom under de kommande åren att erövra hela friidrottsvärlden. 1950-talets extrema intervallträning ersattes av Lydiards periodiserade upplägg med en rejäl bas av distans kompletterat med olika kvalitetsmoment som inte var begränsade till eviga intervaller på bana.

Lydiard kom även personligen att bli en efterfrågad expert som inte bara fick åka jorden runt för att hålla föreläsningar och clinics utan som också fick flera mer fasta engagemang i andra länder, bl a var han i Finland under ca 1½ år runt 1970.

Hans fasta engagenmang blev dock sällan långvariga eftersom han lätt kom på kant med människor som inte rakt av köpte hans uppfattningar som odiskutabla sanningar.



12. Två år före Nya Zeelands OS-succé i Rom hade en 20-årig australiensare vid namn Herb Elliott presenterat sig för världen genom att krossa världsrekorden på både 1500m och närbesläktade engelska milen. Även denne löpare hade en tränare med mycket bestämda mycket egna åsikter och idéer om träning. Vad hette han?

SVAR:

Herb Elliotts tränare hette Percy Cerutty och var ännu mer excentrisk och svår att ha att göra med än Lydiard. Ceruttys framtoning var nästan som en religiös predikants där själva träningen var bara en del i en komplett livsfiliosofi.

Elliott var Ceruttys stora stjärnadept och kanske inte helt förvånande fick Elliott - vars personlighet var ganska långt från den askes som Cerutty förespråkade - en lysande men samtidigt väldigt kort karriär:

Som 20-åring 1958 satte Elliott världsrekord på både 1500m (på Ullevi!) och engelska milen - och sedan la han mer eller mindre av! Cerutty lyckades dock övertyga honom om en satsning fram mot OS 1960.

Och i Rom krossade Elliott allt motstånd med en mäktig 1½ varvs spurt som dessutom resulterade i att han sänkte sitt eget världsrekord med 0.4 till 3:35.6.

Men sedan - bara 22 år gammal - var Elliotts elitkarriär avslutad. Han flyttade till England för att studera och med Cerutty på andra sidan jordklotet blev träningen aldrig seriös igen.

Och utan Elliott som affischnamn försvann även Cerutty ur det friidrottsliga rampljuset.




13. Nya Zeelands medel/långsuccé i början på 1960-talet fick en fortsättning drygt ett decennium senare med en ny generation som var minst lika imponerande med namn som John Walker, Rod Dixon och Dick Quax.

Störst av dessa var Walker som tog OS-guld och som satte ett antal världsrekord. Fast kanske allra mest imponerande var längden på hans elitkarriär. Det illustreras bl a av att han blev först om att göra över hundra "drömmilar" (dvs lopp på engelska milen under 4:00).

Vilket år gjorde han sin första drömmil och vilket år sin sista?


SVAR:

John Walker (född 1952) gjorde sin första drömmil när han var 21 år gammal 1973 och den sista 38 år gammal 1990. Totalt alltså 18 år som drömmilare och enligt dem som fört bok blev det totalt 135 lopp under 4:00.

(Vad gäller flest drömmilar är enligt samma "majlstatistikfantaster" USA:s Steve Scott främst med åtminstone 136 sådana lopp mellan 1977 och 1991.)



14. Ändå tycks John Walker nu riskera att utmanas av en drygt trettio år yngre fortfarande aktiv landsman i kategorin "lång elitkarriär på medeldistans". För vilka år gjorde Nick Willis - OS-2:a på 1500m för 11 år sedan - sin första resp senaste drömmil?

SVAR:

Mästerskapsspecialisten (sju gånger i VM/OS-final inkl silver 08 och brons 16!) Nick Willis (född 1983) "drömdebuterade" inomhus vintern 2003 strax före 20-årsdagen och så sent som i somras på Diamond Leageu i London gjorde han 3:55! Det ger honom 17 år som drömmilare med alla möjligheter att förlänga sviten ytterligare.

Och innan ens januari 2020 tagit slut hade Willis mycket riktigt hunnit förlänga sviten - och därmed tangera Walkers rekord - genom att i lördags på World Indoor Tour galan i Boston komma 2:a på 3:59.89.




15. Nya Zeeland är som sagt oerhört starkt förknippat med medel/långdistans men under senare år har man i stället haft sina största framgångar i kula tack vare Valerie Adams och Tom Walsh.

Vad är deras aktuella nationsrekordsumma? Hur många nu existerande länder har en bättre summa än så (ange land och summa)?

Hur ser det ut om man även för de andra länderna bara tar hänsyn till resultat gjorda på 2000-talet? Dvs vilka länder har det här millenniet en bättre summa än Nya Zeeland?

SVAR:

Nya Zeelands nationsrekordsumma är 44.14 (Walsh 22.90 + Adams 21.24).

Det ger dem en 4:e plats genom tiderna bakom Tyskland 45.51 (Timmermann 23.06 + Slupianek 22.45), Ryssland 44.87 (Smirnov 22.24 + Lisovskaja 22.63) och Tjeckien 44.33 (Stanek 22.01 + Fibingerova 22.32) - men alltså faktiskt före USA 43.75 (Barnes 23.12 + Carter 20.63).

Men vad gäller Tyskland, Ryssland och Tjeckien är det med undantag för Stanek rejält gamla resultat (från 1977-1988!) som man "ärvt" från inte längre existerande länder (DDR, Sovjet resp Tjeckoslovakien).

Och även ärvt från en era då dopingkontroller var något som aldrig gjordes under träningsperioder utan bara på de största mästerskapen. Att det var en annan verklighet förstår man av att världen inte sett en kvinnlig stöt över 21½ meter på över trettio år!

Så räknar man i stället strikt på 2000-talet toppar Nya Zeeland på sina 44.14 närmast följda av USA på 43.54 (Kovacs 22.91 + Carter 20.63).




16. Frågan är om det någonsin förr eller senare hänt att ett OS haft en en så tydlig "huvudperson" som Sydney 2000 hade i Cathy Freeman. Inte bara att hon var det stora guldhoppet alla pratade om flera år i förväg utan också att hon gavs det mest uppmärksammade uppdraget av alla under den över hela världen direktsända OS-invigningen: Att tända OS-elden inne på arenan!

Den mentala pressen var alltså extrem men allt avlöpte på bästa sätt, dvs inget som strulade med OS-elden och hon erövrade den guldmedalj på 400m alla "krävde". Hur stor blev segermarginalen och vem var det egentligen som tog silvermedaljen i loppet utan att någon egentligen såg henne?

SVAR:

Jo, visst var det Jamaicas Lorraine Graham som kom tvåa i 400m-finalen i Sydney, men som drabbades av ödet att ha sprungit ett lopp där "ingen" lade märke till någon annan än huvudpersonen. Alltså ungefär som det var för dem som tog silvren bakom Bolt i OS 2008 och VM 2009.

Graham gjorde dock ett förnämligt lopp i en final med stark toppbredd där 7:an var bara 1.01 bakom vinnande Freeman i mål. Och ända in på upploppet var det faktiskt Graham som ledde innan favoriten på slutet kunde jobba sig förbi till säker seger med 0.47 tillgodo på tvåan.

49.58 var dessutom nytt pers för Graham vars karriär kom att bli något av den "eviga tvåans" eftersom det senare (under nya efternamnet Fenton) blev silver också på VM 2001 och VM 2003.




17. Förresten var det en friidrottare som tände elden också gången före när Australien arrangerade OS. Skillnaden var dock att det inte då var någon redan etablerad superstjärna som själv skulle tävla på samma OS utan en halvanonym tonårig talang. Som dock flera år senare skulle visa sig bli en absolut världsstjärna som själv gjorde flera OS. Vem då?

SVAR:

Det var faktiskt en 19-årig Ron Clarke som tände elden i Melbourne. Han var då en lovande medeldistansare men hamnade nästan direkt efteråt i skuggan av ett år yngre Herb Elliott och försvann mer eller mindre från löpningen.

Men efter ett par-tre års paus beslöt Clarke sig för att ändå ge löpningen en rejäl  chans, nu med fokus på långdistans. 1962 tog han silver på Samväldesspelen, 1963 kom första världsrekordet (10000m), 1964 OS-brons på 10000m och 1965 initierade han en veritabel revolution på långdistans (se t ex fråga 2).




18. Precis som för Nya Zeeland är det för Australien inte längre medel/lång som självklart levererar de flesta internationella framgångarna. För Australien är det i stället stavhopp som blivit något av en modern "inofficiell nationalgren".

Vilka medaljer i stav har Australien plockat hem vid globala mästerskap? Med "globala mästerskap" avses här inte bara självklara OS och VM utan även inne-VM liksom junior- och ungdoms-VM. Ange mästerskap, år, valör, person och resultat.

SVAR:

OS
2000: Silver Tatiana Grigorieva 4.55
2008: Guld Steve Hooker 5.96
VM
1999: Silver Dmitri Markov 5.90, Brons 3) T Grigorieva 4.45
2001: Guld D Markov 6.05
2009: Guld S Hooker 5.90
IVM
1997: Silver Emma George 4.35
2008: Brons S Hooker 5.80
2010: Guld S Hooker 6.01
JVM
1996: Guld Paul Burgess 5.35
1998: Brons (delat) P Burgess 5.20
2006: Brons Vicky Parnov 4.20
2012: Silver Liz Parnov 4.30
2016: Silver Kurtis Marschall 5.55
UVM
2003: Brons Charmaine Lucock 4.00
2007: Guld V Parnov 4.35
2011: Silver L Parnov 4.20
2015: Silver (delat) Phillipa Hajdasz 4.05

(Det efterfrågades inte men Liz Parnov tog silver bakom Angelica Bengtsson i Ungdoms-OS 2010.)

Totalt (exklusive UOS) alltså 18 medaljer, jämnt fördelat (9-9) vad gäller såväl män-kvinnor som seniorer-juniorer/ungdomar. Valörmässigt är det 6 guld, 7 silver och 5 brons.

Ett riktigt imponerande facit, i synnerhet om man betänker att den första medaljen alltså dröjde ända till 1996, då Paul Burgess vann JVM hemma i Sydney (f ö med Patrik Kristiansson som 2:a).

Och det är nog faktiskt inte bara en tillfällighet att det lyfte för australiensiskt stavhopp på slutet av 1990-talet. För i svallvågorna efter Sovjetunions kollaps var det ett antal stavhoppare därifrån som sökte sig utomlands.

Ett gäng - tränaren Aleksandr Parnov med hopparna Viktor Tjistiakov och Dmitri Markov - lockades till Australien. Med följde också Viktors flickvän Tatiana Grigorieva som själv då var en hygglig häcklöpare. Men ganska snart efter att hon kommit till Australiens bestämde Grigorieva sig för att 22 år gammal byta till stavhopp.

Coach Parnov etablerade sin bas i Perth där han också tränade Australiens infödda stavhoppare och utvecklade tre 6m-hoppare (Markov, Burgess, Hooker) plus Marshall som nu är på god väg att etablera sig i senioreliten. Dessutom har som synes Parnovs egna döttrar Vicky och Liz nått framgångar som juniorer/ungdomar.

Tjistiakov flyttade några år senare tillbaka till Ryssland och körde sina sista år med återtagen rysk nationalitet. Markov, Grigorieva och Parnov (som dock 2019 fick lämna sitt officiella tränarjobb av oklara skäl) ha blivit kvar i Australien.



19. Vid sidan av Australien och Nya Zeeland har Oceanien ett stort antal mininationer som består av ögrupper utspridda över "Söderhavet". De allra flesta är självständiga nationer både civilt och friidrottsligt men det finns också några ögrupper som tidigare var franska kolonier och som nu formellt har status som delar av Frankrike.

Så deras friidrottare syns alltså inte i några resultatlistor som oceanier eftersom de tävlar internationellt som fransmän. Men det har historiskt funnits framförallt en gren där en rad aktiva från de franska Stilla Havsområdena varit framgångsrika genom att vinna franska mästerskap, sätta franska rekord och representera Frankrike internationellt, i något fall ända upp på OS-finalnivå.

Vilken är grenen? 

SVAR:

Det handlar om spjutkastning och föregångaren var Lolésio Tuita som nådde OS-final 1972. Men det var framförallt på 1980-talet som de snudd på dominerade fransk spjutkastning med kastare som Jean-Paul Lakafia (OS-final 1984), Fapiano Fakataulavelua, Peta Tauhavili, Soare Latita Siselo, Peli Tauota, Gilbert Lakalaka och Penisio Lutui.

Alla dessa - som f ö fortfarande finns med på franska topp-50 genom tiderna hade rötterna i någon av ögrupperna "Wallis et Futuna" och Nya Kaledonien i Stilla Havet långt öster om Australien.

Ögrupperna - som f ö ligger ca 200 mil från varandra - har drygt 10.000 resp 200.000 innevånare, dvs tillsammans ungefär lika många som Uppsala (drygt 200.000). Merparten i det nämnda spjutgänget kom dessutom faktiskt från lilla Wallis!

1980-talets spjutvåg från dessa öar ebbade dock ut och efter Joachim Kiteaus UVM-guld 1999 har det inte hänt mycket. På 2000-talet är det egentligen bara Gaëtan Siakinuu-Schmidt som märkts. Hans 82.39 från 2002 gör honom fortfarande till nr 2 genom tiderna i Frankrike.

Däremot har en spjuttalang från en annan del av "Franska Stilla Havet" - nämligen Tahiti - dykt upp nyligen: Teuraiterai Tupaia. Född 2000 har han kommit 4:a på UEM 2016, 7:a
 på UVM 2017 och snuddat vid final på JEM i Borås i somras.



 

20. 1962 krossade Nya Zeelands Peter Snell det 7 år gamla världsrekordet på 800m när han - på en gräsbana!! - sänkte det med 1.4 s till 1:44.3. En rekordtid som sex år senare tangerades av Australiens Ralph Doubell när han vann OS-finalen i Mexico City.

Då delades alltså världsrekordet av två löpare från Oceanien. Under det dryga halvsekel som sedan dess passerat har världsrekordet sänkts ned till 1:40.91.

Men vad har hänt med nationsrekorden för Nya Zeeland och Australien? Hur länge lyckades 1:44.3 stå sig som resp nationsrekord? Vad är resp rekord nu? Tid, innehavare och årtal de gjordes?

SVAR:

Nya Zeelands nationsrekord på 800m är fortfarande snart 58 år senare Peter Snells världsrekord 1:44.3!!

Ralph Doubells australiensiska rekord har däremot fallit - men även det kom att dröja väldigt länge. Det levde faktiskt i det allra närmaste ett halvt sekel - från hösten 1968 fram till sommaren 2018:

Vid Diamond League-galan i Monaco den 18 juli 2018 kom Joseph Deng 7:a på 1:44.21!



21. De direkta kopplingarna mellan svensk och "oceanisk" friidrott är ganska få, vilket väl är ganska naturligt med tanke på att det verkligen handlar om "andra sidan jordklotet" med allt vad det innebär av stora avstånd och omvända årstider/säsonger.

Men det har varit ett antal svenska löpare - bl a Mikael Ekvall - som flera vintrar sökt sig till Australien för att kunna träna i sommarväder i tufft sällskap. Vad heter tränaren för den elitgrupp man har kört med där?

SVAR:

Tränaren heter Nic Bideau, som för drygt tjugo år sedan startade "Melbourne Track Club" som därefter har svarat för utvecklingen av  merparten av de internationellt konkurrenkraftiga medel/långlöparna från Australien.

Kopplingen till Sverige är f ö inte färsk utan går faktiskt tillbaka till när Nic själv var en hygglig löpare på 1980-talet då han under något år faktiskt bodde, tränade och tävlade här i Sverige.




22. Dessutom har ju Hammarbys sportchef Benn Harradine ett förflutet som aktiv på världsnivå för Australien. Vilken var Benns gren, vad är hans personliga rekord, hur många VM/OS har han tävlat i och vilken blev hans bästa placering där?

SVAR:

Benn hade diskus som specialitet och har 68.20 från 2013 som sitt personbästa. Det är dessutom nationsrekord och Oceanienrekord.

Benn gjorde tre OS (08, 12, 16) och fem VM (09, 11, 13, 15, 17). Han gick till final på OS 12 och VM 11 och 15. Bästa placeringen var som 5:a vid VM 11, på OS blev det som bäst en 9:e plats 12.

För Benn som australiensare var Samväldesspelen också viktiga. Han startade fyra gånger (06, 10, 14 och 18) med placeringssviten 8-1-4-6.



23. När Mondo Duplantis vann EM 2018 på 6.05 tangerade han det bästa stavresultat som gjorts i ett internationellt mästerskap. Vems rekord var det han tangerade? Ange namn, tävling och år.

När Mondo hade sin oförglömliga kväll i Berlin höjde han personliga rekordet i tre etapper med total 13 cm och sedan dess har han hittills hoppat 6.00 som högst.

Hur såg det ut för föregångaren? Hur mycket höjde han perset med i 6.05-tävlingen och i hur många etapper? Och hur högt hoppade han som bäst under fortsättningen av karriären?

SVAR:

Den förste att hoppa 6.05 i ett mästerskap var australiensaren Dmitri Markov när han vann VM i Edmonton 2001. Hans tidigare pers var då 6.00 (från 1998) så förbättringen var 5 cm och togs i en enda etapp.

I själva tävlingen började han litet skakigt genom att ta sin ingångshöjd 5.75 i tredje. Han stod över 5.85 för att sedan på 5.90 avgöra hela tävlingen till sin fördel:

För medan alla övriga rev ut sig klarade han höjden direkt i första. Därefter fortsatte Markov med 5.95 i första och 6.05 i andra. Däremot blev det tre kryss på 6.10.

Resten av karriären nådde Markovs aldrig den nivån av höjder. Som bäst blev det 5.86 sommaren 2003.




24. Ett 1500m-lopp som verkligen revolutionerade toppskiktet på dåtidens genom-tiderna-lista var det vid Samväldesspelen 1974 på Nya Zeeland. Hur många i världen hade gjort under 3:34 före det loppet och hur många gjorde det i det loppet?

SVAR:

Jim Ryuns världsrekord 3:33.1 från sommaren 1967 var den enda tiden under 3:34 som världen upplevt före den 2 februari 1974. Den dagen gick finalen på 1500m vid Samväldesspelen i Christchurch och där gick Tanzanias Filbert Bayi direkt fram till täten och körde stenhårt i ett världsrekordtempo.

Ingen av konkurrenterna vågade riktig gå med i Bayis under-1:52-öppning och även om han mattades något lyckades inga av konkurrenterna fånga in honom igen. Men det var nära för hemmalöparen John Walker: Bayis nya världsrekord blev 3:32.16 och Walker var bara ett par steg bakom på 3:32.52.

Dessa två alltså under gamla rekordet och strax bakom dem kom Ben Jipcho på 3:33.16, Rod Dixon på 3:33.89 och Graham Crouch 3:34.22. Så antalet sub-3:34-löpare genom tiderna växte i ett svep från bara en till fem.

Persförbättringarna var tack vare "superharen" Bayi rejäla: Bayi själv 2.4 s, Walker 5.4, Jipcho 3.4, Dixon 3.4 och Crouch 4.8!!

Vad gäller vinnaren Filbert Bayi följde han upp nästa år med att överta även majlrekordet från Jim Ryun. Han höll också fast vid sin annorlunda taktik ("börja med spurten").

Däremot fick han aldrig chansen till ett OS-guld 1976 då Afrika bojkottade Montreal OS och Walker blev mästare i ett traditionellt upplagt (första 800m 2:03, sista 300m 38) mästerskapslopp.

Vid nästa OS (Moskva 1980) hade Bayi flyttat sitt fokus från 1500m (där Coe och Ovett under tiden tagit över herraväldet) till hinder. Där fick Bayi också sin OS-medalj när han spurtade i mål som 2:a slagen bara av polske Malinowski (han som själv var tvåa fyra år tidigare bakom Anders Gärderud).