Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Fredag 5 mars 2021

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Julfrågesporten 2020


 
Temat för årets Julfrågesport är alltså vindens roll inom friidrotten och den problematik den ofta skapat.
 

-------
 

För att hitta alla svaren lär även i år krävas inte bara ett gott minne utan också viss tid till utgrävningar i diverse källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m onsdag den 6 januari kl 24.00.

Vi påminner om att erfarenheten har visat att även den som inte hittat alla rätta svar kan hävda sig väl. Så tveka inte om att skicka in era lösningar även om ni inte känner er säkra på att ha precis alla svar.

Vid lika många rätt görs ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.

OBS: Om inget annat anges gäller frågorna endast seniormästerskap. Och definitionen av "friidrott" är den svenska, dvs utan att räkna in gång. Och när det gäller rekord räknas endast sådana som blivit officiellt godkända av ansvarigt förbund.

 



1. Att vinden påverkat de nominella resultatnivåerna i sprint, längd och tresteg har i alla tider varit bekant för alla inblandade. Men det tog faktiskt ett bra tag innan Internationella Friidrottsförbundet införde en regel som begränsade den tillåtna medvinden vid rekord.

Den allra första vindregeln såg ut så här:

"No record will be accepted in races on straight courses, in the Broad Jump, or in the Hop, Step and Jump, if the competitor obtains an assistance from a wind blowing at his back, either directly or in a slanting direction, For this purpose a following wind exceeding 2 m/sec is considered to be of assistance to the competitor."

När - vilket år - togs beslutet om att införa den regeln?

SVAR:

Vid IAAF:s kongress i samband med OS 1936.



2. Den nya vindregeln var alltså från början begränsad till rakbanesprint, längd och tresteg. Sedan dess har vindregler införts även på 200m och i tiokamp.

Men faktum är att det en gång hänt att en aktiv som som överträffat svenska rekordet i en helt annan gren aldrig fick det godkänt p g a att det bedömdes ha gynnats av medvind.

Namn? Gren? Resultat? Plats? Datum?


SVAR:

Lennart Atterwall vann spjut på 75.10 vid en landskamp mot Ungern 10 oktober 1937. Han hade då själv svenska rekordet på 71.72 från året före. 75.10 ansågs dock så gynnat av att "en alltför gunstig medvind rådde" (dåtida citat) att det inte godkändes som svenskt rekord.

Men i detta beslut fanns ju ett mycket stort mått av godtycke och man kan fundera på om det var själva den stora förbättringen (nästan 3½ meter) som gjorde resultatet så "misstänkt bra" att man inte ville godkänna det.

Fasts en vecka senare i Stockholm kastade Atterwall själv 74.77 i Stockholm och det resultatet fick officiell rekordstatus. Ett rekord som sedan kom att stå sig ända till 1951 då Per-Arne Berglund gjorde 75.25. Alltså ett resultat som lyckligtvis överträffade också Atterwalls icke godkända.

Atterwalls 75.10 gjordes alltså året efter det att vinden som faktor att beakta kom in i de internationella reglerna, så man kunde kanske koppla agerandet till en ökad uppmärksamhet kring vindens betydelse, även om de nya reglerna alltså inte på något sätt berörde spjut.

Men det intressanta är att redan 1925 var det ett annat presumtivt svenskt rekord i spjut som underkändes p g a medvindshjälp! Och då handlade det t o m om ett presumtivt världsrekord:

Gunnar Lindström - som då hade rekordet på 66.62 från 1924 - noterade 67.31 vid en tävling på Bislett i Oslo den 20 september 1925. Ett resultat som Internationella Friidrottsförbundet IAAF valde att inte godkänna med hänvisning till bedömd medvindshjälp! Ett beslut som SFIF också följde för de svenska rekorden.

Värt att notera - för den som ev anar internationellt mygel riktat mot Sverige - är att SFIF:s ordförande Bo Ekelund då satt i IAAF:s regelkommitté och att J. Sigfrid Edström var ordförande i IAAF.


Anm: Eftersom det alltså fanns två svar på frågan men den formulerats så att det framstod som det bara fanns ett har det getts "helt rätt" för både Atterwalls 75.10 och Gunnar Lindströms 67.31. (Ingen hade hittat båda.)


3. Gränsen för godkänd medvind sattes alltså redan från början till 2.0 m/s och den har sedan aldrig ändrats. Det har dock emellanåt diskuterats om den inte borde stramas åt ytterligare eftersom "2.0 i ryggen" ju faktiskt redan det innebär en odiskutabel hjälp.

Vill man helt eliminera all vindhjälp borde väl maxgränsen egentligen sättas till 0.0?

Vad skulle de manliga världsrekorden på 100m och 200m samt i längd och tresteg vara med 0.0 som vindgräns?

SVAR:

100m: 9.69/0.0 Usain Bolt (Beijing 16 augusti 2008) & 9.69/-0.1 Yohan Blake (Lausanne 23 augusti 2012)
200m: 19.19/-0.3 Usain Bolt (= gällande världsrekordet)
Längd: 8.87/-0.2 Carl Lewis (Tokyo 30 augusti 1991)
Tresteg: 18.09/-0.4 Kenny Harrison (Atlanta 27 juli 1996)


Inte några dåliga resultat alls: På 100m är det 3:e bästa som gjorts i "högst +2.0 vind", på 200m det allra bästa, i längd det 3:e bästa och i tresteg det 5:e bästa.

De stora problemet med en 0.0 gräns är att man i princip måste köra allt i motvind för att vara på säkra sidan och inte riskera att någon liten vindpust skullke råka ge +0.1 och därmed sabotera alla rekordmöjligheter.

I själva verket är +2.0 faktiskt ett riktigt bra val, troligen bättre än vad man kunde ana när gränsen fastställdes 1936. För det är en gräns som gör att vinden oftast blir godkänd ute i verkligheten på vanliga tävlingar.

Något som ju är viktigt om det här med rekord och statistik alls skall kunna funka på ett meningsfullt sätt. Man kan ju inte ha korta huvudlistor och milslånga supplement för resultat i "otillåten vind".

Dessutom finns det faktiskt egentligen ingenting alls speciellt med 0.0 i förhållande till 2.0. För vinden kan ju variera mellan minus oändligheten och plus oändligheten och gränsen mellan godkänt och icke godkänt kan vi sätta precis varsomhelst på den skalan.

Självklart har man mer hjälp av +2.0 än av 0.0, men man har ju samtidigt mer hjälp av 0.0 än av -2.0! Och var vi än sätter "strecket" kommer vissa aktiva att ha tur och andra att ha otur med decimalerna när de hamnar i närheten av strecket. 



4. Omvänt kan man också undra om det egentligen behövs någon vindgräns alls. Det skulle ju förenkla för arrangörerna om man helt enkelt tog bort vindmätningen. 

I vilka grenar skulle det nu bli andra (bättre) världsrekord om ingen hänsyn togs till vinden? Ange gren, resultat, namn, plats och datum!

SVAR:

Män
Längd:
8.99/+4.4 Mike Powell (Sestriere 21 juli 1992)
Tresteg: 18.43/+2.4 Jonathan Edwards (Villeneuve d'Ascq 25 juni 1995)

Kvinnor
Längd:
7.63/+2.1 Heike Drechsler (Sestriere 21 juli 1992)

Faktiskt alltså i bara tre grenar - alla hoppgrenar dessutom - och i två av fallen var vinden inte alls långt över godkända +2.0. Överdriver vi egentligen vindens betydelse? 

En fråga förstås utan enkla svar men definitivt något värt att fundera över. Kanske framförallt för den yppersta eliten som är så "optimerade" att deras rörelsemönster kanske snarare störs av när mycket vind trycker på i ryggen? 

Fast om man tog bort vindgränsen kanske det skulle innebära att rekordtörstande arrangörer skulle leta efter "blåshål"?

Visst finns en sådan risk men vi har ju faktiskt redan en vindberoende hoppgren utan vindregel - stavhopp - och där har det ändå inte spårat ur. Där har dessutom de tre högsta hoppen någonsin gjorts i garanterat vindstilla (inomhus)!



5. Samma fråga som föregående för de svenska rekorden?

SVAR:

Män 
100m:
9.98/+4.0 Peter Karlsson (Duisburg 12 juni 1996)
200m: 20.26/+4.3 Johan Wissman (Helsingfors 9 augusti 2005)
Tresteg: 17.92/+3.4 Christian Olsson (Gateshead 13 juli 2003)

Kvinnor
100m:
11.08/+2.1 Linda Haglund (Stockholm 7 juli 1981)
Längd: 7.07/vind ej mätt Erica Johansson (Vygieskraal 15 januari 2000)
Tresteg: 14.32/+3.0 Erica Johansson (Göteborg 5 september 1999)

Dubbelt så många svenska rekord som världsrekord skulle alltså ändras. Noterbart är att med undantag för kvinnliga tresteget är det den aktuella rekordinnehavaren själv som har "medvindsrekordet", så namnmässigt skulle inte mycket hända.


Anmärkningsvärt är också att Ericas 14.32 gjordes i vad som var hennes första och vad som kom att bli hennes sista trestegstävling i karriären (Finnkampen 1999).

Vad gäller manliga 100m cirkulerar också uppgifter om att Christer Garpenborg skulle ha gjort 9.84 i "okänd vind" i Las Vegas 1976.

På den tiden var det manuell tidtagning på de allra flesta tävlingar och eltidtagning som vi nu förstår det (med automartstart och målfoto) inte ens definierat i reglerna. De riktiga målfotoutrustningarna var få, otympliga och dyra så de användes bara i de största sammanhangen.

Samtidigt var 1970-talet en period då den moderna elektroniska teknologin utvecklades snabbt. Det skapades därför många varianter för tidtagning som på olika sätt utnyttjade teknologin.

Just i USA användes i stor utsträckning ett i grunden manuellt tidtagningssystem (start och stopp av manuella tidtagare) som presenterade tiderna i hundradelar. Detta skapade oklarhet och förvirring kring vad som verkligen var "äkta" eltider (med tillförlitliga hundradelar) och vad var "falska" eltider (där t o m tiondelarna var fel).

Men redan där och då (dvs för snart 45 år sedan) klarlades dock att det hade varit just manuell tidtagning i hundradelar vid tävlingen i Las Vegas och därför var officiella "9.84" i själva verket "9.9m". Christers bästa "äkta" eltid i karriären var f ö de 10.25 (i maximalt tillåtna +2.0) han gjorde på USA-mästerskapen 1976.



6. Men är verkligen de grenar som nu har specifika vindregler de enda grenar där man kan ha hjälp av vind från rätt håll? Naturligtvis inte! Och allra mest diskuterad under årens lopp i detta avseende har diskusen varit.

Här handlar det visserligen inte om medvind utan - p g a aerodynamiska effekter - om att en sned motvind kan ha en stor positivt inverkan på kastlängden. En god illustration ger Jürgen Schults världsrekord 74.08.

Vad var Schults pers före världsrekordtävlingen och vad var hans längsta efter världsrekordtävlingen?

SVAR:

Jürgen Schult kom till (vad som skulle bli) världsrekordtävlingen i Neubrandenburg den 6 juni 1986 med ett personligt rekord på 69.74 (Berlin 22 september 1985).

Han inledde tävlingen med 67.20 och hade sedan två ogiltiga innan superträffen kom i fjärde omgången. Sedan blev ett kryss till innan han avstod sista.

Den resterande karriären kom att innehålla en ytterligare 70-plussare: 70.46 hemma i Berlin två år senare (13 september 1988), ett par veckor innan han blev olympisk mästare i Seoul på 68.82.

Så visst var världsrekordet i sig något alldeles speciellt - nästperset var ju drygt 3½ meter sämre - men det vore ändå helt fel att se Schult som någon som bara råkade göra ett monsterkast på en nationell tävling.

Tvärtom hade han ett oerhört imponerande facit i internationella mästerskap med tre guld, tre silver och tre brons mellan 1987 och 1999:
OS: Guld 1988, silver 1992
VM: Guld 1987, silver 1999, brons 1993 och 1997
EM: Guld 1990, silver 1998, brons 1994

Lägg särskilt märke till att alla medaljerna kom EFTER världsrekordkastet, den sista medaljen t o m hela 13 år efter!



7. En annan ännu mer extrem illustration. Frankrike har aldrig varit känt för sina manliga diskuskastare men ändå har man ett högklassigt nationsrekord: 68.90. Ett rekord som bättre än det i länder som t ex Ukraina, Storbritannien, Italien och Canada.

När sattes det franska rekordet 68.90? Av vem? Vad blev hans slutliga nästpers? Vad skulle det franska rekordet vara idag om inte dessa 68.90 funnits?

SVAR:

Franske rekordhållaren heter Jean-Claude Retel och han gjorde sitt 68.90-kast i Salon de Provence 17 juli 2002. Serien i rekordtävlingen: 60.73 - 60.38 - x - 61.55 - x - 68.90. Den serien beskriver ganska väl hela Retels karriär som diskuskastare:

Dvs han höll under sina bästa år hygglig internationell klass med stabilitet runt 60 m. Men han var aldrig den världsklasskastare som perset signalerar.

Faktum är att hans nästpers var 62.44 (i samma Salon-de-Provence 2001). Typiskt är också att i hans två enda mästerskapsstarter - EM 1998 och 2002 - åkte Retel ut direkt i kvalet med 55.44 resp 58.29 (f ö bara ett par veckor efter 68.90!)

Så till skillnad från Schult kompletterade inte Retel "dunderperset" med goda mästerskapsinsatser.

Det skiljer Retel även från den som idag skulle ha varit franska rekordhållare "om inte om hade varit" den 17 juli 2002, nämligen Lolassonn Djouhan vars aktuella pers är 65.10 från 2017. Djouhan kastade ju t ex 63.21 i "tidernas tuffaste mästerskapskval" - VM 2017 - där han var bara två retfulla cm från att gå till final.

Retel visar dock att det just i diskus kan vara möjligt att få extrema fullträffar om allting stämmer och vinden är den rätta. Det aktualiserades ju i somras vid en tävling i Portugal från vilken det rapporterades att Mauricio Ortega med 70.46 och Juan José Caicedo med 69.60 satt nationsrekord för Colombia resp Ecuador. 

Deras resp tidigare pers var 67.03 resp 63.31 från samma plats tidigare under 2020. 28-årige Caicedos före-2020 pers var 60.57 - alltså över nio meter kortare - och efter monsterkastet blev det 61.79 som bäst. Faktum är att hans normalnivå ligger på 57/58 meter och han har ännu inte ens tio tävlingar över 60 m registrerade under hela karriären!

Om Ortega skall sägas att han i flera år varit en kastare av god internationell klass. Sedan 2015 har han gjort tre VM och ett OS och varje gång kastat 61/62 meter i kvalet och nådde t o m finalen på VM 2015.

Ortegas och Caicedos resultat i somras blev mycket ifrågasatta och de lämnades länge utanför World Athletics bästalistor men till slut togs de ändå med. Men det har mycket kvar för att idrottsligt leva upp till de statistiska positioner det nu intagit "på pappret".

Vad gäller Retels favoritplats Salon de Provence har platsen så känd för "bra diskusvindar" (var det månne
den famösa mistralen?) att det lockade en hel del internationella toppnamn att tävla där i början av 2000-talet. Bl a Alekna, Kruger, Fazekas och Kövago testade men utan att få till några "monsterkast".

Frantz Kruger (då sydafrikan, numera sedan många många år finländare) satte visserligen sitt pers 70.32 där men han har ju ytterligare tre tävlingar över 69.75 i karriären från helt andra platser.




8. När man talar om kombinationen diskus och vindar kommer än idag alltid namnet Ricky Bruch upp i resonemangen trots att hans karriär huvudsakligen utspelade sig på 1970-talet. För Ricky var ju den som i sin jakt på nya rekord och inte minst "dröm-70" fokuserade på att få gynnsammast möjliga vindar.

Han tog initiativ till att det utlystes lokala tävlingar nästan dagligen under framförallt höstarna på "vindutsatta" arenor där det gärna fanns flera ringar att välja på utifrån den dagsaktuella vindriktningen. Tyvärr blev Ricky något av "resultatjaktens fånge" under hela sin karriär.

Det fanns nog där latent från start men det som utlöste fixeringen var nog när han efter att med 61.08 ha tagit silver på EM i Athen åkte hem till Sverige och bara fyra dagar senare hemma i Malmö noterade enorma 68.06.

Hur långt var han då från det gällande världsrekordet? Med hur mycket förbättrade han europarekordet? Och med hur mycket förbättrade han sitt eget svenska rekord?

SVAR:

De inför tävlingen gällande rekorden var för världen 68.40 (Jay Silvester 1968), för Europa 66.48 (Ludvik Danek 1969) och för Sverige 64.68 (Ricky Bruch 1969).

Så det fattades 34 cm till världsrekordet, europarekordet höjdes med 1.58 m och svenska rekordet med 3.38 m.




9. Den ursprungliga vindregeln var som synes under fråga 1 ovan faktiskt helt utan konkreta instruktioner för hur själva mätningen rent praktiskt skulle gå till. Så regeln har i omgångar blivit alltmer detaljerad med sådant som grenspecifika  tidsperioder för mätningen och noggrant specificad placering av själva mätaren.

Den senaste ändringen i det avseendet kom på 1990-talet då det fastslogs att vindmätaren vid löpning skulle stå på insidan av banan (dvs innanför bana 1) och inte som tidigare på valfri sida av banan. Vad var motiveringen till den ändringen?

SVAR:

Den enkla förklaringen var att en vindmätare på utsidan kunde hamna mer eller mindre i lä av läktaren på många arenor. Det hade gjorts en del tester där man samtidigt mätte vinden utanför bana 8 och innanför bana 1 och skillnaderna visade sig kunna bli uppseendeväckande stora (inte sällan över 1 m/s) framförallt när det blåste kring gränsen för godkänt.

Dvs vindmätaren utanför bana 8 kunde visa klart OK vind medan löparna på de inre banorna kunde ha hjälp av vind en bra bit över gränsen +2.0.

Med vindmätaren på insidan vann man alltså två saker: 

1) Betydelsen av arenans arkitektur blev nästan försumbar när vindmätaren var placerad 10-15 meter eller mer från närmaste vägg/byggnad.

2) Ingen aktiv som på sin bana haft otillåten medvind kunde få ett rekord oförtjänt godkänt tack vare att vindmätaren stått i lä.

Självklart finns det en orättvisa i att vinden skiljer sig mellan banorna i ett och samma lopp, men det är ett annat problem som inte går att lösa med mindre än att vi inte flyttar alla tävlingar inomhus. 




10. Friidrottshistoriens mest omdiskuterade vindmätning gäller Florence Griffith-Joyners 10.49 på 100m i ett kvartsfinallopp på OS-uttagningarna i Indianapolis 1988:

I ett svep sänkte hon då det gällande världsrekordet med över en kvarts sekund - och den officiella vindmätaren visade på helt vindstilla, dvs 0.0!!! Detta trots att vindarna i det omedelbart innanför upploppsrakan samtidigt pågående manliga tresteget stadigt låg på 3-5 m/s.

Dessa omständigheter medförde att vindmätningen omedelbart blev  starkt ifrågasatt av alla bedömare. Men rekordet kom ändå att bli officiellt godkänt av Internationella Friidrottsförbundet IAAF sedan vindmätningsansvariga inkommit med en förklaring till varför mätaren indikerat vindstilla när alla på plats upplevde att det var "halv storm" på arenan.

Vilken var förklaringen?

SVAR:

Den officiella förklaringen från företaget som svarat för vindmätning och eltidtagning var att det visserligen hade blåst en hel del men att det hade slumpat sig så att den vinden varit i det närmaste vinkelrätt mot banan och då blev komponenten i löpriktningen noll.

Detta är en förklaring som naturligtvis inte klarar någon som helst rimlighetskontroll. För det vi är ute efter är ju den genomsnittliga vinden under en hel 10-sekundersperiod, inte bara ett enstaka  ögonblicksvärde.

Och detta märkliga skulle alltså ha inträffat en dag när det aldrig var ens nära att hända under någon enda av de många 5-sekundersperioder då vinden mättes för trestegshopparna som hoppade samtidigt på en parallell bana just innanför innerbanan.

Det är dessutom helt orimligt att alla löparna skulle springa supersnabbt i en stenhård sidvind som nästan skulle ha gjort det svårt för dem att hålla sina banor.

Men inte nog med detta: Rekordloppet var det allra första loppet av tre i en kvartsfinalrunda (alltid misstänkt när något krånglar vid en nystart efter en längre paus i tävlandet) där alltså två tredjedelar skulle gå vidare till semi. Dessa kvartsfinaler låg först på ett tävlingspass och vindarna uppmättes till i tur och ordning 0.0, 0.0 och +5.0!

Dvs inte nog med att det var rak sidvind i den första kvarten utan exakt samma sak hände igen i den andra innan det i den tredje plötsligt var 5.0 i ryggen. Så under två av tre 10-sekundersperioder var det exakt rak sidvind och så i den tredje var alltså komponenten i löpriktningen plötsligt brutala 5.0 m/s.

Behöver det sägas att 1:an/2:an i båda de två 0.0-loppen satte personliga rekord som kom att stå sig hela karriären ut. I nästa dags semifinaler och final - då det verkligen gällde att maxa för att komma med till OS - sprang alla dessa fyra 0.11 eller mer långsammare i officiella vindar mellan +1.2 och +1.6.


Världsrekordet som slogs var Evelyn Ashfords 10.76 och det sänktes alltså med drygt en kvarts sekund.

Trots alla dessa omständigheter valde Internationella Friidrottsförbundet IAAF att tro på den orimliga förklaringen till nollvinden och godkände Flo-Jos 10.49 som världsrekord.

Konsekvenserna har kvinnlig sprint alltså tvingats leva med i snart ett tredjedels sekel: Sedan 1988 har - inte ens i medvind - inte någon gjort under 10.50 eller under 10.60 och bara två personer (Carmelita Jeter och Marion Jones) under 10.70.

Vindmätningen i världsrekordloppet har varit ett evigt återkommande diskussionsämne under åren som gått och alla som analyserat frågan har kommit till slutsatsen att den officiella siffran 0.0 helt enkelt inte kan stämmma.

En infallsvinkel som dock aldrig verkar ha kommit upp är själva vindmätaren som användes. För den var av en principiellt helt annan konstruktion än den som i övrigt traditionellt använts i friidrott.

Den traditionella vindmätaren var som bekant försedd med ett rör för att just fånga vinden i löpriktningen. Mitt inne i röret satt en propeller som roterade i ett vertikalplan. Men så här såg vindmätaren som användes i Indianapolis ut:


Vindmätaren i Indianapolis 1988.


Dvs en "meteorologisk" vindmätare utan rör och med en propeller av halvklot som roterade i ett horisontalplan.  Dvs själva mätaren mätte vinden helt oberoende av riktning och i stället användes som synes en "vindflöjel" för att bestämma riktningen.

Den flöjeln fladdrade hela tiden i den friska vinden i Indianapolis så frågan är hur man ur dess rörelser kunde få fram den "genomsnittliga riktning" från vilken systemet sedan räknade ut vindkomponenten i löpriktningen av den genomsnittliga vindstyrkan.

Kan uppgiften om att mätaren visade vinkelräthet helt enkelt ha berott på att flöjeln på något sätt fastnat i det läget - eller att den inte aktiverats?

Och frågan är dessutom om en mätning och kalkyl enl denna metod verkligen ger oss det som friidrotten efterfrågar, dvs den genomsnittliga vinden i löpriktningen. För det är inte alls samma sak som den genomsnittliga totalvindens komponent i den genomsnittliga riktningen.

Ett konkret exempel: Om vinden först blåser rakt med 4.0 m/s under de första 5 sekunderna och sedan rakt mot 2.0 m/s under de resterande 5 sekunderna. I en vanliga vindmätare hade det gett en medelvind av +1.0 m/s men på den använda typen av mätare borde det ha blivit 0.0 eftersom vinden var halva tiden åt ena hållet och halva tiden åt det rakt motsatta.

Typiskt är också att det var ett enda företag som använde denna typ av "meteorologisk" vindmätare och att de gjorde det bara detta enda år (1988). Fast då användes den faktiskt också vid bl a OS i Seoul. 

PS: Numera mäts vinden normalt helt utan propellrar, vindflöjlar och rör. I stället används en ultraljudsteknik som - helt utan rörliga delar - mäter bara i precis löpriktningen.



11. "FloJos" 10.49 står sig som bekant fortfarande nu snart ett tredjedelssekel senare som det gällande kvinnliga världsrekordet på 100m. Faktum är att under den perioden har ingen kvinna - inte ens i kraftig medvind - varit nära dessa 10.49. Något som gjort att tvivlen på vindmätningen i rekordloppet bara blivit starkare med tiden.

Men hur hade läget varit idag om 10.49 aldrig blivit godkänt p g a "tvivelaktig vindmätning"? Två konkreta frågor:

a) Hur hade världsrekordutvecklingen på 100m kvinnor sett ut om dessa 10.49 aldrig hade blivit godkända?

b) Vilken är den - oberoende av vind - bästa 100m-tid som gjorts av någon annan?

SVAR:

a) Dagen efter 10.49-loppet gjorde FloJo 10.70/+1.6 i semin och 10.61/+1.2 i finalen. Så rekordet hade ändå varit hennes och det hade också kommit att stå sig orubbat fram till nutid. I alla fall om man trodde på vad vindmätaren som dagen före hade visat orimliga 0.0 i "halv storm".

Så vad hade rekordet varit om man inte trott alls på vindmätningen i Indianapolis? Jo, då hade det varit de 10.62/+1.0 som FloJo gjorde i kvartsfinalen på OS senare samma år. Fast där användes ju också samma tveksamma typ av vindmätare ....

Så vad hade rekordet varit om man överhuvudtaget inte litat på den typen av vindmätare? Jo, det hade varit 10.64/+1.2 gjort av Carmelita Jeter (USA) i Shanghai 20 september 2009.

b) Jo, det är också Carmelita Jeters 10.64 (se ovan). De bästa odiskutabla medvindstiderna (alltså där vindmätaren visat mer än +2.0) tillhör nämligen också FloJo modell 1988: 10.54/+3.0 i OS-finalen i Seoul och 10.60/+3.2 i försöken i Indianapolis.


 


12. En annan spekatakulär rekordförbättring där frågetecken funnits kring vindmätningen är Bob Beamons 8.90 då han vid OS i Mexico 1968 höjde världsrekordet i längd med 55 cm i ett svep. För då angavs vinden till precis den maximalt tillåtna +2.0 m/s.

Litet för "bra för att vara sant" tyckte många och pekade efteråt på att det var ytterligare några av de ganska många världsrekord som sattes vid detta OS som hade exakt samma tur med att pricka den maximalt tillåtna medvinden.

Men låt oss så här drygt 50 år senare i stället leka med tanken att Beamon i stället haft maximal otur med vinden, dvs att mätaren skulle ha visat +2.1 i stället

Hur skulle då världsrekordutvecklingen sett ut efter de 8.35 av Ralph Boston 1965 och Igor Ter-Ovanesian 1967 som gällde innan Beamon fick på sin monsterträff?  Ange resultat, namn, plats och datum.

SVAR:

8.35 Josef Schwarz FRG Stuttgart 15 juli 1970
8.45 Nenad Stekic YUG Montreal 25 juli 1975
8.52 Larry Myricks USA Montreal 26 augusti 1979
8.54 Lutz Dombrowski GDR Moskva 28 juli 1980
8.62 Carl Lewis USA Sacramento 20 juni 1981
8.76 Carl Lewis USA Indianapolis 24 juli 1982
8.79 Carl Lewis USA Indianapolis 19 juni 1983
8.86 Robert Emmijan URS Tsachkadzor 22 maj 1987
8.95 Mike Powell USA Tokyo 30 augusti 1991

Carl Lewis hade allt
så haft tre världsrekordförbättringar på sitt CV om det inte hade varit för Beamons monsterhopp. Det hade världens tveklöst främste längdhoppare varit värd som komplement till sina fyra raka OS-guld och två VM-guld. 




13. Apropå längdhoppsrekord: Vid en tävling i italienska Sestriere den 29 juli 1995 vanns längdhoppet av Cubas Ivan Pedroso på 8.96 som enligt resultatlistan gjordes i godkända +1.2 m/s.

Varför är ändå inte Pedrosos 8.96 utan Mike Powells 8.95 från Tokyo-VM 1991 det idag officiellt godkända världsrekordet?

SVAR:

Tävlingarna i vintersportorten Sestriere arrangerades under ett tiotal år från slutet av 1980-talet med det uttalade syftet att med hjälp av den höga höjden (drygt 2000 m över havet, dvs ungefär samma som Mexico City) "fixa" världsrekord.

Carl Lewis gjorde det medvetna valet att avstå att hoppa i Sestriere eftersom han inte ville att hans världsrekord för alltid skulle bli nedvärderat som "det var ju på hög höjd". Han var övertygad om att han kunde hoppa längre än 8.90 också på lågland.

Men de flesta den tidens toppaktiva i grenar där det minskade luftmotståndet kunde vara till stor hjälp nappade på möjligheten att tävla i Sestriere. Banrekorden är därför högklassiga:


Män: 9.96/9.92w, 19.82/19.79w, 44.13, 12.97/12.94w, 47.80, 61.4, 8.66/8.99w och 17.67.
Kvinnor: 10.94/10.82w, 21.88, 50.47, 12.51w, 54.49, 7.49/7.63w.

Ja, högklassiga men ändå inte överlag svindlande bra - som arangören hade tänkt sig. Förklaringen ligger ganska mycket i vädret som uppe i Alperna är välkänt nyckfullt: Snabba väderomslag, ofta blåsigt, inte alltid varmt och i bland rejält dimmigt.

Framförallt vinden var ett problem: De gånger det handlade om rekordlängder i just längd var det alltid för stark medvind. Mike Powells 8.99 och Heike Drechslers 7.63 vid tävlingen 1992 var då och är fortfarande tidernas längsta längdhopp - fast med otillåtna +4.4 resp +2.1 i ryggen. Och 1994 hade Powell rekordtangerande 8.95 med +3.9!

Frågan är om det var dessa frustrerande minnen - tillsammans med en ovanligt tät dimma - som till slut ledde fram till de uppseendeväckande omständigheterna när Ivan Pedroso ett år senare (1995) gjorde 8.96 och fick +1.2 registrerat på vindmätaren.

För de uppmärksamma hade - trots dimman - noterat att varje gång just Pedroso hoppade så gled en man i "blå anorak" diskret fram i dimman och ställde sig strax före vindmätaren så att han skapade visst lä för medvinden.

Pedroso var en lysande längdhoppare med bl a fyra raka VM-guld ute (1995-2001) och fem raka inne (1993-2001) så det var inte att han inte skulle vara kapabel att hoppa världsrekordlängder utan frågan var om vindmätningen verkligen gett rätt svar.

När media började rota i ärendet var frågan vem mannen i anoraken var och vad han egentligen hade på innerplan att göra eftersom han inte var tävlande och inte heller funktionär i längdhoppet.

Den enda rimliga förklaringen var att det handlade om medvetet organiserat mygel där mannen i anoraken fått till uppgift att ge lä åt vindmätaren när Pedroso hoppade så att mätvärdet inte skulle överskrida gränsen +2.0 om det skulle bli en rekordlängd.

Mannen i anoraken blev identifierad som en tränare (vad gjorde han då på innerplan??) och den förklaringen han gav till sitt märkliga beteende var att han var en gigantisk Pedroso-fan och att det var därför han ställde sig vid ansatsbanan bara när Pedroso skulle hoppa.

De måste vara tidernas sämsta bortförklaring. För om man nu gillade att kolla in Pedrosos hoppande måste positionen 1 m från ansatsbanan 20 m före plankan vara den snudd på sämsta tänkbara: Pedroso skulle ju bara svischa förbi och i den mån man kunde uppfatta något alls på 20-30 m håll i den täta dimman så såg han alltså hoppet rakt bakifrån.

Historien var så pinsamt genant att arrangören aldrig ens skickade in en rekordanmälan eftersom man inte kunde hävda att det fanns några tveksamheter kring vindmätningens tillfä´örlitlighet.

Det trista för Pedroso är att - om hans fan inte ställt sig vid vindmätaren - så hade kanske vinden ändå visat sig bli godkänd. Kanske inte så sannolikt men ingen omöjlighet. Och då hade Pedroso fått godkänt världsrekord som stått sig än idag. Så den tilltänkta "hjälpen" kanske i själva verket i stället gorde det absolut omöjligt att godkänna rekordet.

Så det enda officiellt godkända världsrekord som den fleråriga satsningen på galor i Sestriere kom att producera var Sergej Bubkas 6.14 i stavhopp 1994 (f ö på en specialbyggd bana inne på gräsmattan). Det som alltså sedan kom att stå som det högsta hoppet utomhus ända fram till sensommaren 2020 då en viss Mondo Duplantis klarade 6.15 i Rom!

PS. Ivan Pedroso har efter den egna karriären haft stora framgångar som tränare. Bland hans adepter just nu finns Yulimar Rojas som förra året satte inomhusvärldsrekord i tresteg.




14. Apropå rekord som inte blivit godkända: Vid VM i Edmonton 2001 vann 18-årige britten Mark Lewis-Francis den tredje kvartsfinalen på 9.97 och displayen vid automatiska vindmätaren visade -2.9. Tiden var 0.09 bättre än det gällande juniorvärldsrekordet.

Men trots att det hela alltså hände på ett världsmästerskap blev tiden aldrig godkänd som juniorvärldsrekord. Vad var motiveringen?


SVAR:

Precis som för Pedroso var det helt enkelt så att man inte litade på vindmätningen. Fast här handlade det inte om att någon person ställt sig i vägen utan helt enkelt om att värdena som kom från vindmätaren var orimliga i förhållande till de förhållanden som rådde.

"Tekniskt fel" helt enkelt och egentligen är det inget konstigt med det. Problemet är att det generellt finns en övertro på "tekniska prylar" och att man därför oftast följer principen "Om kartan och verkligheten skiljer sig åt så gäller kartan".

Få törs nämligen ifrågasätta modern teknologi trots att väl alla upplevt hur t ex datorn oförklarligt "hängt sig" för att sedan när man stängt av och startat om uppföra sig precis som vanligt igen.

I friidrotten är problematiken med teknikövertron störst när det gäller den elektroniska startkontrollutrustningen som oftast ges sista ordet även när dess siffror inte alls stämmer med hur det faktiskt gick till i starten.

Detta har resulterat i massor av onödigt tjafs och dessutom i ett antal rena justitiemord där oskyldiga sprinters blivit diskade med hänvisning bara till de siffror som stått att läsa på en remsa från utrustningen. Det mest kända fallet är förstås Jon Drummond i VM 2003 ("I did not move!!") men i mer modern tid minns vi strulen vid
Nordenkampen 2017 och Inne-EM 2017. Ett annat exempel på totalt felaktiga siffror från elektroniken.

Vad gäller vindmätningen i Edmonton var problemet att i manliga kvartsfinalomgången på 100m visade vindmätaren signifikant motvind i alla loppen trots att det rådde medvind. Och "alla" löparna - inte bara Mark Lewis-Francis - gjorde uppseendeväckande bra tider trots att det alltså var bara kvartsfinaler.

När saken undersöktes närmare kunde det fastställas av leverantören att det helt enkelt varit en  "malfunction" av något slag (blev det helt enkelt bara fel tecken för riktningen, dvs att det skulle ha varit +2.9 och intte -2.9 i Lews-Franics heat?) hos själva vindmätaren.

Därmed var man i princip i samma situation som i Pedroso-fallet: Det fanns ingen tillförlitlig vinduppgift. Genant naturligtvis, i synnerhet som det t o m gällde en prestation gjord i ett officiellt världsmästerskap, men en oundviklig slutsats som läget var.

Sannolikt var medvinden dessutom otillåtet stark men möjligheten fanns förstås att medvinden i något av de fem kvartsfinalloppen ändå hade varit godkänd (dvs högst +2.0). Men det var helt omöjligt att veta i efterhand. Därmed kunde inga resultat betraktas som rekordmässiga utan de hänfördes alla till kategorin "NWI" ("no wind info"), dvs "okänd vind".

Tyvärr var agerandet av ansvariga hos IAAF inte lika klokt den där gången tretton år tidigare som rekordmässigheten hos FloJos 10.49 skulle avgöras.



15. Det finns förstås ett mått av godtycke i att gränsen en gång sattes till +2.0. Och det godtycket får ju också konsekvenser för hur en prestation kommer att uppfattas och värderas. Det är ju en marginell skillnad i hjälpen man får av +2.1 jämfört med godkända +2.0.

Men statistiskt är det ändå en avgrund: +2.0-resultatet finns ju med i alla huvudlistor för årsbästa och genom-tiderna-bästa medan +2.1-resultatet "skyfflats" iväg till ett undanskymt supplement nästan ingen ens tänker på existerar.

Vilka är det mest synd om i det avseendet? Dvs om gränsen för godkänd vind i stället hade varit +2.1, vilka är de aktiva som då skulle ha hamnat högst på världsbästa genom tiderna i en "vindgren" för män resp kvinnor?

Ange placering genom tiderna, namn, resultat, plats och datum.

SVAR:

Män
Tresteg:
3:a Mike Conley USA 18.17/+2.1 Barcelona 3 augusti 1992 (OS)

Kvinnor
Längd:
1:a Heike Drechsler GER 7.63/+2.1 Sestriere (!) 21 juli 1992

Drechsler skulle alltså än idag 28 år senare vara världsrekordhållare om det inte hade varit för den där försmädliga tiondelen för mycket.

Conley är alltså 3:a nu - efter Jonathan Edwards och Christian Taylor - men hans 18.17 hade alltså varit världsrekord när de gjordes. Och Conley hade i så fall dessutom gått till historien som den allra första 18m-hopparen i världsrekordlistan tre år och fyra dagar innan Edwards hade sin magiska dag på Ullevi-VM!




16. Det är fortfarande alltså bara kort sprint, kort häck, längd, tresteg och mångkamp som har specifika vindmätningsregler som måste uppfyllas för att resultat skall betraktas som "rekordmässiga".

Men det finns sedan drygt 15 år tillbaka också för några andra grenar vad som skulle kunna betecknas som en "indirekt" vindregel. Dvs man gör ingen specfik vindmätning men regeln syftar ändå till att begränsa möjligheterna till att få sina nominella resultat förbättrade av "osportslig medvind".

Vilken regel åsyftas och vilka grenar är det som berörs?

SVAR:

Den "indirekta" vindregeln är ett av de tre kriterier för banan - kontrollmätning av distansen, maximalt "medlut" från start till mål och maximalt avstånd "fågelvägen" från start till mål - som sattes upp för rekordmässighet när IAAF införde officiella rekord i landsvägslöpning per den 1 januari 2004. 

Det handlar om det tredje av dessa kriterier som tillkom för att hindra "rakbanor" där löparna skulle kunna ha fördel av "vind i ryggen" från start till mål. Genom att begränsa avståndet fågelvägen mellan start och mål till 50 % av löpdistansen garanterar man att ingen kan få medvind mer än halva distansen.

Regeln är inget som de moderna massloppen inne i storstäderna grubblar speciellt mycket över eftersom man av praktiska skäl ändå eftersträvar banor där start och mål ligger nära varandra. Däremot har regeln fått en paradoxal konsekvens i att själva originalet för marathonlöpning - alltså banan från Marathon in till 1896 års Olympiastadion i centrala Athen - inte uppfyller regeln.

Nu är originalbanan så pass tuff (målet ligger högre än starten!) att det ändå knappast är aktuellt med några rekordtider. Men regeln gör även världens äldsta mara - Boston Marathon som startade redan 1897, alltså året efter OS-premiären - "ogiltig" därför att banan går i nästan rakt östlig riktning från förorten in till centrala Boston.

Nu faller Boston även på andra kriteriet (målet ligger mycket lägre än starten) så rekord hade ändå inte blivit möjliga. Men just Boston har också illustrerat att vinden verkligen kan ha betydelse: De år när vinden varit västlig har tiderna blivit betydligt bättre.




17. Man kan ha "otur med vinden", dvs att en exceptionell prestation inte får det erkännande den förtjänar därför att medvinden, men det finns också en annan typ av otur med vinden:

Nämligen att man hjälps till en exceptionell prestation av en extremt gynnsam/hjälpsam vind som på vindmätaren ändå registeras som godkänd. Ett sådant resultat skapar hos omgivning och media överdrivna krav och förväntningar på framtida prestationer.

Krav och förväntningar som blir en belastning genom att de visar sig omöjliga att leva upp till. Det drabbade ju en sådan som Bob Beamon.

Hur långt hade han som längst hoppat före 8.90-språnget i Mexico-OS? Och hur långt blev det som längst efter Mexico-OS? Ange gärna plats och datum för resultaten.

Redovisa både bästa i "godkänd" vind och ev längre i medvind över +2.0!

SVAR:

Före 8.90-hoppet
Godkänd vind:
8.33 Sacramento 20 juni 1968
Medvind: 8.39 Echo Summit 14 september 1968

Efter 8.90-hoppet:
Godkänd vind:
8.20 Miami 28 juni 1969
Inomhus: 8.20i San Francisco 4 januari 1969

Att Beamon vann OS 1968 var ingen överraskning, han var faktiskt klar favorit i förväg: Han toppade världsårsbästa inför spelen på ett resultat bara 2 cm från världsrekordet och hade vunnit alla tävlingar utom en. Så sensationen låg uteslutande i hopplängden 8.90.

Efter OS verkade han dock ha tappat fokus och tävlade bara sporadiskt. Den exceptionella talangen visade han dock 1969 genom att enl uppgift göra 8.20 med upphopp "på fel fot".

Den exceptionella talangen demonstrerades en sista gång våren 1973 då Beamon gjorde comeback i den då nystartade "proffscirkusen" ITA i USA. Då presterade han fyra inomhustävlingar över åtta meter med 8.16 som allra längst. Året efter blev det 7.79 som bäst och sedan försvann den kanske mest talangfulle längdhopparen helt från tävlingssammanhangen.

För man kan väl knappast räkna Beamons start i Stockholm Marathon 1983 till kategorin "tävling"? På presskonferensen före var Beamon i och för sig mycket optimistisk om sina möjligheter att klara av distansen men i verkligheten tog det slut redan före Västerbron på första varvet ...

 


18. Det är välbekant att nere i de stora "stadiongrytor" - där tävlingar som OS och VM genomförs - blir det gärna lä, dvs vindarna blir mer eller mindre försumbara.

Vid ett stort mästerskap upptäcktes det dock att arrangören i en gren tycktes systematiskt öppna stora portar i ändarna av arenan varje gång en hemmaaktiv skulle göra ett försök. 

Eftersom det förekom andra odiskutabla manipulationer för att gynna värdlandets aktiva uppstod självklart misstanken att portöppnandet också hade ett sådant syfte.

Vilket var mästerskapet?  Vilken var grenen? Och hur gick det för hemmafavoriten?

SVAR:

Vid OS i Moskva 1980 observerades ett stort antal uppenbara exempel på hur arrangören med olika mer eller mindre avancerade - och mer eller mindre fantasifulla - manipulationer försökte ge de egna sovjetiska deltagarna olika typer av fördelar.

Detta gjorde utländska medier och andra extra vaksamma på allt sådant som kändes ovant och omotiverat. En sådan svårförklarlig iakttagelse var att några stora portar i OS-arenan tycktes öppnas varje gång det var dags för en hemmakastare i den manliga spjutfinalen.

Visserligen var det känt att spjut - särskilt med den typ som då gällde (spjutets utformning ändrades sedan sex år senare till nuvarande) - var en vindkänslig gren men ändå känns det hela som orimligt långsökt. För går det verkligen att på ett fungerande sätt "styra" vinden högt upp i luften där spjuten flyger bara genom att öppna portar i änden av en öppen stadionarenan?

Men med tanke på den möda som arrangören bevisligen lagt på att tänka ut och genomföra andra typer av manipulationer är det mycket möjligt att man ändå ville försöka styra vindarna för spjutkastarna. Man hade ju allt att vinna om det funkade och inget att förlora om det var verkningslöst.

Och det gick också bra för Sovjet i spjut där man blev 1:a (Dainis Kula), 2:a (Aleksandr Makarov) och 4:a (Heino Puuste)! I hur stor utsträckning detta berodde på bortöppnandet är omöjligt att säga något säkert om, men en förmodan är att det var försumbart.

Försumbar var däremot inte nedslagsbedömningen. T ex skulle vinnaren Dainis Kula egentligen ha varit utslagen efter tre omgångar eftersom han då hade två kast som dömts ogiltiga plus ett långt kast som också var solklart ogiltigt p g a "plattlandning" men som han ändå fick godkänt.

Det plattkastet räddade kvar homnom i tävlingen och han kunde sedan i en senare omgång få upp vinnarkastet 91.20. Det var i och för sig ett helt OK kast men hade man dömt efter reglerna skulle han aldrig ha fått göra detta kast.



19. Idag är det självklart med vindmätning i "alla" tävlingar även på lokal nivå, men det har sannerligen inte alltid varit så. Tittar man tillbaka i gammal statistik är medvindssupplementen till huvudlistorna mycket kortare än nu.

Det skulle teoretiskt kunna bero på att det har blivit blåsigare, men det huvudsakliga förklaringen är att vindmätningen väldigt länge var ytterst sparsamt förekommande. Här i Sverige var det ända in på 1970-talet i princip bara i SM och landskamper som man brydde sig om att plocka fram vindmätarna ur förråden.

I övrigt nöjde man sig med att "tycka" och eftersom 2 m/s en varm dag är något som knappast uppfattas - framförallt inte på publikplats - som vind blev massor av faktiska medvindsresultat aldrig "avslöjade"

Riktiga problem uppstod dock när någon aktiv gjorde ett oväntat rekordresultat för vilket man aldrig brytt sig att mäta vinden. 
När arrangören insåg sitt misstag var det redan för sent, man kan ju inte mäta vinden retroaktivt.

Detta öde drabbade på 1960-talet en "okänd" amerikansk längdhoppare extra hårt. Han deltog i en ganska stor tävling med bl a dåvarande världsrekordhållaren Ralph Boston.

Eftersom möjligheten fanns att Boston 
skulle få på ett nytt rekordhopp hade arrangörerna sett till att ha vindmätare på plats. Men den ansvarige funktionären hade samtidigt fått instruktionen att han bara behövde mäta Bostons hopp.


Och så hände alltså det osannolika: Inte Boston utan den okände slog till med ett hopp bortom världsrekordet. 

Bitterheten hos den drabbade hopparen över att ha blivit bestulen på ett potentiellt världsrekord har aldrig gett med sig. Så sent som för bara några år sedan kom det en propå till Internationella Friidrottsförbundet om ett retroaktivt godkännande med hänvisning till ett antal vittnesmål från personer - även funktionärer - som var på tävlingen.

En propå som naturligtvis inte gick att bifalla av det enkla - men för hopparen bittra - faktumet att vinden aldrig blev mätt så som reglerna krävde.

Vad hette en så olycksaligt förfördelade hopparen? Hur långt hoppade han? Plats och datum för tävlingen?


SVAR:

Hopparen var amerikanen Phil Shinnick och stortävlingen där det hände var "California Relays" i Modesto (Californien) 25 maj 1963.

Shinnick var då just fyllda 20 och gick första året på universitet. Någon vecka tidigare hade han satt personbästa med 7.74, så det var inte alls konstigt att ingen såg honom som mer än en hygglig yngre talang som fyllde ut startfältet runt superstjärnan Ralph Boston.

Framförallt var det ingen som i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att denna anonyma unga kille som ett hot mot världsrekordet som då var 8.31 och tillhörde Igor Ter-Ovanesian (Sovjet).

Men så hände det otänkbara ändå: Efter ogiltigt (men enligt uppgift faktiskt klart över åtta meter) i första flög Shinnick iväg till 8.33 i sitt andra, alltså 2 cm över världsrekordet. Ökningen i förhållande till tidigare perset var alltså 59 cm, dvs faktiskt litet mer än Beamons lyft i Mexico-OS (från 8.33 till 8.90) fem år senare

Men ingen vind hade mätts för Shinnicks 8.33. Det var alltså viss vindmätning på tävlingen och den visade på växlande styrka, oftast en bit över +2.0. T ex hade Boston +2.8 och +3.9 i sina två längsta hopp för dagen (8.26 resp 8.30).

Shinnick själv gjorde ett 7.59-hopp efter "monstret" och bröt sedan tävlingen med en skadekänning. Och faktum är att när året var slut låg hans "godkända" pers fortfarande på 7.74.

I det läget var det nog många som tänkte att det var något fel också på själva hoppresultatet: Hade den där Shinnick verkligen kunnat hoppa dryga halvmetern längre en gång och aldrig mer? Dvs att det var mätningen snarare än vinden som var problemet.

Men i så fall hade Ralph Boston knappast stillatigande accepterat att han förlorade tävlingen, så hopplängden var nog trots allt korrekt.

Och faktum är att Phil Shinnick senare kom att bekräfta att han var en hoppare av världsklass. Året efter kvalade han faktiskt in till Tokyo-OS genom att komma 3:a i USA-uttagningarna och 1968 var han snubblande nära en ny OS-start efter en försmädlig 4:e plats i uttagningarna.

Faktum är att Shinnick kom att få en lång karriär där han hoppade över 8 meter i godkänd vind 1964 (9:a på världsårsbästa), 1967 (8:a), 1968 (6:a) och 1972 (9:a)! Slutperset 8.16 satte han 1968.

Även civilt var han framgångsrik med lärarupdrag på universitetsnivå kombinerat med ett uppmärksammat aktivistiskt engagemang mot sådant somn krig, rasism och diskriminering. Men ändå gnagde tydligen hela tiden den orättvisa han själv upplevt när han aldrig blev erkänd som officiell världsrekordhållare.

Så det har blivit ett flertal inlagor till både USA:s Friidrottsförbund (som inte godkände resultatet som nationsrekord och därför inte heller anmälde det för godkännade som världsrekord) och Internationella Friidrottsförbundet. Den senaste inlagan till IAAF/WA kom så sent som för några år sedan efter att Sebastian Coe tagit över som ordförande.

Inlagorna har innehållit bl a ett antal intyg från ännu levande ögonvittnen som var på plats den där majkvällen ett halvt sekel tidigare och som nu hävdar att just precis de sekunder när Shinnick gjorde sitt hopp var det i praktiken vindstilla.

Ett annat intyg har kommit från en person som jämfört hur mycket det fladdrar i filmen från hoppet och jämfört det med hur det fladdrar vid olika vindstyrkor i en vindtunnel! Slutsatsen av denna "vetenskapliga" analys blev att vinden "måste" ha varit under +2.0.

Fast det riktigt intressanta med den analysen är att den med allra störssta sannolikhet inte alls visar 8.33-hoppet utan snarare 7.59-hoppet.

Det var ju ingen direktsändning från tävlingen - och det fanns inga privata videokameror, paddor eller mobiler på den tiden - utan de rörliga bilderna av Shinnick kommer från
en journalfilm som innehåller tre "highlights" från Modesto-tävlingen: Ett sammandrag av loppet på 1 mile (Peter Snell spurtvann på 3:54.9, bara 0.8 från hans världsrekord), Brian Sternbergs världsrekord i stav (5.05) och ett längdhopp av Shinnick.

Se hela journalfilmen!

Med allra största säkerhet gjordes journalfilmen med ett par kameror som man flyttade runt mellan grenarna. Mile-loppet visste man skulle bli en höjdpunkt i förväg så det hade man redan planerat att filma.

Att Sternberg - som några veckor tidigare blivit den första 5m-hopparen - var kapabel till nya rekord var också känt i förväg. Plus att man ju visste att det var världsrekordförsök på gång när ribban lagts upp på 16-7 (= 5.05).

Däremot var det som sagt ingen som väntade sig någon rekordprestation i längd av okände Shinnick, snarare då av Ralph Boston. Så sannolikheten för att man skulle ha slösat någon film (ja, det var ju verkligen film på rulle på den tiden!) på Shinnicks hopp i andra omgången är i praktiken noll.

Så scenariot var ganska säkert att man - efter att ha hört om det sensationella hoppet - gick ned till längdgropen och filmade Shinnicks nästa hopp. Genom att man gjorde det nästan rakt framifrån var det omöjligt att se hur långt det var.

Men det finns ändå klara indikationer på att det är det efterföljande 7.59-hoppet vi får se på filmen:

+ Det är knökfullt av intresserade människor i området runt plankan och gropen. Det hade det aldrig varit om Shinnick fortfarande varit en anonym 7.74-hoppare.

+ Ingen enda reagerar på själva hoppet. Shinnick själv släntrar lojt ur gropen (snett bakåt t o m!!) och funktionärer och övrigt löst folk vid gropen agerar oberörda på ett sätt som är orimligt om de på nära håll bevittnat ett världsrekord.

Så bevisvärdet av analysen av "vindfladdret" i journalfilmen går från nästa noll till absolut noll eftersom den alltså gäller ett annat hopp!

Hur stark vinden var i Shinnicks monsterhopp kommer alltså att förbli okänt och därför kommer han aldrig att få uppleva ett superretroaktivt godkännande av 8.33 som världsrekord.

Men samtidigt måste man komma ihåg att det inte handlade om en brist av bara formaliakaraktär utan betydelse för den "idrottsliga rekordmässigheten" utan om att det näst själva hopplängden mest grundläggande rekordkravet inte uppfyllts.

Det var alltså inte ett odiskutabelt "schysst" resultat som togs ifrån Phil Shinnick utan ett resultat där omständigheterna var oklara i ett absolut fundamentalt avseende.

Fast det kunde ju förstås ändå ha varit godkänd vind ....




 




 

Kontaktperson

A Lennart Julin

A Lennart Julin

a 0705-32 66 44
e-post


Avdelningar

Intro