TOPP 10-LISTAN

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Nr 1 Armand Duplantis

Med 16 segrar på 17 tävlingar och en genomsnittlig segermarginal var Armand Duplantis återigen, för fjärde året i rad, suverän världsetta i sin gren. Inte nog med att han försvarade VM- och Diamond League-titlarna, utan han förbättrade även det egna världsrekordet ytterligare två gånger under året. 

Nr 2 Daniel Ståhl 

Daniel firar nu tio år på listan över Sveriges bästa friidrottare och bevisade under 2023 att han är allra bäst när det gäller som allra mest. Han krönte sin bästa säsong någonsin med en bragdartad seger på VM där segerresultatet skulle ha gett guld i historiens samtliga OS, VM och EM, en seger som gav honom bragdguldet. 

Nr 3 Perseus Karlström

Satte nytt svenskt rekord när han gick i mål som silvermedaljör på VM i Budapest bara sekunder från guldet! Välkommen in i Svensk Friidrott och välkommen in på vår klassiska 10-bästalista.

Nr 4 Thobias Montler 

6:a på ute-VM. Silver på inne-EM. Båda gångerna tack vare säsongens bästa hoppning när det gällde som mest.

Nr 5 Andreas Kramer 

Årsbästa i semifinalen på VM blott 34 hundradelar från final. 5:a på Inne-EM. Seger i A-finalen på Lag-EM. En serie starka galainsatser i tuff internationell konkurrens både ute och inne. 

Nr 6 Axelina Johansson 

Topp-8 i världen statistiskt både ute och inne med nya svenska rekord. Vann USA:s collegemästerskap i tuff konkurrens. Endast två centimeter från VM-final trots två månaders skadeuppehåll inför. 

Nr 7 Fanny Roos 

Brons på inne-EM. På VM bara 16 centimeter och två placeringar från final 

Nr 8 Henrik Larsson 

Svenska rekord på både 60 inne och 100 ute. På inne-EM brons på 60 meter bara fem hundradelar från guld. På VM förste svenske man på 87 år att nå en global semifinal på 100 meter! 

Nr 9 Andreas Almgren 

Retfulla två hundradelar från final i det tuffaste 5000-heatet på VM. Briljanta nya svenska rekord på 1500 och 3000 vid Diamond League-galor.  

Nr 10 Simon Sundström 

Personligt rekord i försöken på både VM och inomhus-EM gav final på båda mästerskapen. På VM därmed vår andre globale hinderfinalist de senaste 47 åren.  

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Vid utarbetandet av 2020 års 10-bästalista var det som alla tidigare år utifrån det internationella seniorperspektivet som prestationerna värderades. Men det fanns en stor skillnad detta pandemiår och det var att de tunga internationella "bäst-när-det-gäller"-sammanhangen - i år OS, EM, Inne-VM och Diamond League - ställdes in!

(Ang Diamond League: Grundkonceptet för själva ligan - en serie där de aktiva under säsongen samlar placeringspoäng för att kvala in till den stora finalen - omöjliggjordes. Sju av femton tävlingar ställdes in helt. Av de åtta tävlingar som genomfördes hade hälften något slags specialformat och även de fyra som körde mer "normala galor" gjorde det på helt nya datum och med på olika sätt anpassade program). 

Överhuvudtaget var möjligheterna för våra elitaktiva att möta vasst internationellt motstånd i direkt tävling i bästa fall få - och i  vissa grenar i praktiken obefintliga - under utomhussäsongen.

Så denna 10-bästalista har med nödvändighet inte som tidigare år kunnat baseras främst på prestationerna i storinternationella sammanhang. I stället fick de generella resultatnivåerna ett större fokus.

Samtidigt gällde det att hantera att det gängse "statistikmåttet" världsårsbästalistorna detta år var i högsta grad påverkat av pandemins effekter:

Många aktiva tävlade ju inte alls och de som tävlade gjorde ofta det utan att ha kunnat träna optimalt under våren. Dessutom var tävlandet för de allra flesta i huvudsak på lokal eller nationell nivå. Plus att "corona-effekten" varierade kraftigt mellan grenarna.

För att ändå få en hygglig bild av svenskarnas resultat skulle ha stått sig ett icke-covid-år togs också fram vad som nedan benämns "fiktiva" världsårsbästaplaceringar. Dessa placeringar anger hur svenskarnas årsbästan utomhus 2020 skulle ha placerat sig på världsårsbästalistorna för förra utesäsongen (2019).

Det gav också en möjlighet att få ett svar på frågan hur 2020-års 10-bästalista stod sig kvalitetsmässigt jämfört med tidigare års. Med tanke på omständigheterna överraskar svaret förmodligen!

För den idrottsliga nivå som krävdes för att ta sig in på listan i år var faktiskt ännu högre än 2019 då vi iden sammanfattande kommentaren skrev bl a "Så 2019 var ett extra tufft år prestationsmässigt för att ta sig in på 10-bästalistan!".

Det kan man se av att för de tio på 2019-års lista var den genomsnittliga placeringen på resp världsårsbästalista 12.6 (medianen 12.5) medan den genomsnittliga "fiktiva" placeringen (dvs också gentemot världsårsbästa 2019) hamnade på 10.4 (medianen 9.0)!!

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Vid utarbetandet av 2019 års 10-bästalista var det som alla tidigare år utifrån det internationella seniorperspektivet som prestationerna värderades. Det medförde i sin tur att insatserna i de "största internationella sammanhangen" - dvs i år vid VM i Doha, inne-EM i Glasgow, Lag-EM i Bydgoszcz, Europa-USA i Minsk och i Diamond League-serien - fick störst vikt.

Den utgångspunkten kan tyckas väl exklusiv men faktum är att den ger ett fylligt underlag för en 10-bästalista: På VM och IEM hade vi 21 resp 30 svenskar som tävlade individuellt plus att 9 svenskar gjorde tillsammans 32 starter på Diamond League utomlands och ytterligare 10 fick chansen på hemmaplan i Bauhausgalan.

Och konkurrensen om en plats på 10-bästalistan var hård: På VM hade vi förutom två medaljörer ytterligare fem på topp-9, på IEM blev facit två medaljer och ytterligare sex på topp-8 (av dessa var det bara en som var topp-9 på VM!). Och på Diamond League hade vi för första gången fyra olika vinnare och två till som tog "pallplaceringar".

Så 2019 var ett extra tufft år prestationsmässigt för att ta sig in på 10-bästalistan!

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Vid utarbetandet av 2018 års 10-bästalista var det som alla tidigare år utifrån det internationella seniorperspektivet som prestationerna värderades. Det medförde i sin tur att insatserna i de "största internationella sammanhangen" - dvs i år vid EM i Berlin, inne-VM i Birmingham och i Diamond League-serien - fick störst vikt.

Den utgångspunkten kan tyckas väl exklusiv men faktum är att den ger ett fylligt underlag för en 10-bästalista: På EM och IVM hade vi 50 resp 14 svenskar som tävlade individuellt plus att 13 svenskar gjorde tillsammans 33 starter på Diamond League utomlands och ytterligare 10 fick chansen på hemmaplan i Bauhausgalan.

Och konkurrensen om en plats på 10-bästalistan var hård: På EM hade vi förutom fyra medaljörer och två 4:or ytterligare fem på topp-7. Dvs det var alltså totalt elva som tog poängplatser på EM, så redan på det tuffa kriteriet fanns fler namn än antalet platser på listan! 

OBS: 2018 års 10-bästalista reviderades retroaktivt hösten 2020 sedan Meraf Bahtas prestationer under sommaren/hösten 2018 blivit ogiltigförklarade.

Ursprungligen var Meraf Bahta placerad 5:a på listan i kraft av framförallt EM-bronset på 10000m och flera framskjutna placeringar på Diamond League. P g a brott mot reglerna om vistelserapportering blev dock Merafs samtliga prestationer efter den 24 maj 2018 (och fram t o m den 31 augusti 2019) retroaktivt ogiltigförklarade två år senare.

Det innebar att merparten av det meritunderlag som gett 5:e platsen utraderades och de prestationer av Meraf som sedan återstod bedömdes inte räcka för en plats på 10-bästalistan. Därför flyttades ursprungliga placeringarna 6-10 upp till 5-9 och den därmed vakanta 10:e platsen gick till Hanna Hermansson. 

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

2017 innehöll två viktiga internationella mästerskap för de svenska elitfriidrottarna - VM i London och (för aktuella grenar) Inomhus-EM i Belgrad - så prestationerna i dessa sammanhang vägde självklart tungt i bedömningen.

Vid sidan av mästerskapen erbjöd Diamond League de viktigaste möjligheterna att mäta sig med den absoluta världseliten. I år fick 13 svenska friidrottare chansen att DL-tävla utanför Norden och dessa tog där sammanlagt 15 placeringar i intervallet 1-4 och ytterligare 10 i intervallet 5-8, ett klart bättre utfall än förra året.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

2016 innehöll tre viktiga internationella mästerskap för de svenska elitfriidrottarna - OS i Rio de Janeiro, EM i Amsterdam och (för aktuella grenar) Inomhus-VM i Portland - så prestationerna i dessa sammanhang vägde självklart särskilt tungt i bedömningen.

Vid sidan av mästerskapen erbjöd Diamond League de viktigaste möjligheterna att mäta sig med den absoluta världseliten. I år fick tio svenska friidrottare chansen att DL-tävla utanför Norden och dessa tog där sammanlagt 23 placeringar i intervallet 1-12.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

2015 innehöll tre viktiga internationella mästerskap för de svenska elitfriidrottarna - VM i Beijing, Lag-EM i Tjeboksary och (för aktuella grenar) Inomhus-EM i Prag - så prestationerna i dessa sammanhang vägde självklart särskilt tungt i bedömningen.

Vid sidan av mästerskapen erbjöd Diamond League de viktigaste möjligheterna att mäta sig med den absoluta världseliten. I år fick sju svenska friidrottare chansen att DL-tävla utanför Norden och dessa tog tillsammans 16 placeringar i intervallet 2-13.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Den självklara storinternationella höjdpunkten 2013 var förstås VM i Moskva. Men det var också ett år då inomhus fick ett extra värde för vår elit eftersom det internationella mästerskapet - i år EM - gick på svensk mark i Göteborg.

Vid sidan av de två mästerskapen fanns i likhet med de senaste tre åren Diamond League som de viktigaste tillfällena att mäta sig med världseliten. I år var det en glädjande uppgång i antalet svenska friidrottare som fick chansen i DL utanför Stockholm och Oslo: Nio 2013 mot fyra 2012 och fem 2011!

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Sällan har väl 10-bästalistan haft en så självskriven etta som det här året. Abeba Aregawi gjorde ju på 1500m precis allt rätt under 2013: Guld på VM, guld på IEM, sex segrar på sex starter i Diamond League och världsårsbästa både utomhus och inomhus.

Emma Green Tregaro är listans "veteran". Hon debuterade 2005 och tog nu sin åttonde listplacering efter ett år som kanske var hennes mest helgjutna hittills: 3:a på IEM på nya årsbästat 1.96, 5:a på VM på nya årsbästat 1.97 och på sju DL-starter blev det två 2:a, en 3:e, tre 4:e och en 6:e plats.

Kim Amb debuterade på listan i fjol som 9:a och tog nu ett rejält utvecklingskliv ytterligare till att etablera sig på allvar i det globala elitskiktet. I DL tog han sin första seger (Lausanne) och hade ytterligare fyra placeringar i intervallet 4-8. På VM blev det en 10:e plats. Åtta tävlingar över gamla perset 81.84.

Michel Tornéus hade en lysande inomhussäsong, där han i IEM-finalen satte världsårsbästa men till slut ändå fick hålla tillgodo med silvret två futtiga och retfulla cm från guldet. Utomhus nådde han aldrig samma nivå men hade ändå fem DL-placeringar mellan 5 och 9 och var bara 14 cm från VM-final.

Erica Jarder var som 26-åring årets supersensation i blågult: Persade med 13 cm i kvalet på IEM (hennes första mästerskapsstart i längdkarriären), med ytterligare 10 cm i finalen och tog därmed en bronsmedalj ingen hade kunnat ens drömma om. Bevisade utomhus att det var ett reellt lyft och inte någon enstaka lyckträff: 10:a på VM och 7-5-10-4 i sina DL-starter.

Även för 18-åriga Sofi Flink blev 2013 året då hon etablerade sig internationellt. Efter att ha vunnit JVM i fjol och JEM19 i år fick hon chansen att även mäta sig med de bästa seniorerna. En chans hon tog väl vara på: 10:a på VM (efter att ha satt svenskt rekord i första kastet i kvalet) och tre gånger 5:a/6:a i DL.

Årets bästa tävling inprickad på VM är en beskrivning som passar in även på Alhaji Jeng. Med en återfunnen stabilitet gjorde Alhaji inga misstag i de viktiga tävlingarna under sommaren: 2:a i Lag-EM (bakom VM-7:an), 1:a i Finnkampen och 9:a på VM med årsbästat 5.65.

För tredje året i rad stod Ebba Jungmark på prispallen vid det stora inomhusmästerskapet när hon kom 2:a i Göteborg på tangerade personbästat 1.96. Utomhussäsongen blev p g a skadekänningar bara fyra tävlingar lång men bland dessa fanns två 8:e platser i DL.

Leif Arrhenius hade ett stabilt år både ute och inne (8 över 20 m, 13 till över 19½ m) men inte marginalerna på sin sida vid mästerskapskvalen: 10:a (8 bästa gick vidare) på IEM 12 cm från final, 14:e (12 gick vidare) på VM 23 cm från final.

Moa Hjelmer hade i likhet med Michel och Ebba en topp på IEM som hon inte förmådde matcha utomhus. Men nytt svenskt rekord och brons på IEM är en tung merit som ingen av de övriga kandidaterna hade någon motsvarighet till.

Angelica Bengtsson var en rivning på ingångshöjden från final (topp-8) på IEM, på VM fattades en höjd (10 cm) för avancemang och det blev brons på JEM22. Mattias Jons var som Angelica 16:e i VM-kvalet, satte pers på Finnkampen där han tog första svenska manliga släggsegern på 16 år.

Sofia Linde tog vara på chansen hon fick vid IEM med en 5:e plats i femkampen och en poäng som snuddade vid Carolina Klüfts juniorvärldsrekord, silver på JEM19 men till VM var krafterna uttömda. Irene Ekelund tog UVM-guld på 200m och var vår bästa oberoende av ålder på 100m/200m, men listan handlar alltså om demonstrerad slagkraft i internationell seniorkonkurrens.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Faktiskt inte ens den blivande OS-fyran (bara en cm från brons och fem cm från silver!) Michel Tornéus hade fått OS-biljetten innan han tog sin medalj (brons, fyra cm från silver) i Helsingfors. Då hade han ändå redan i mars varit 9:a på inomhus-VM i Istanbul. Mellan EM och OS hann Michel f ö också med att sätta svenskt rekord (8.22).

Den samlade meritlistan var tveklöst årets starkaste av en svensk friidrottare - OS-insatsen var ju särklassig - och efter en 8:e plats 2009, en 5:e 2010 och en 7:e 2011 har nu Michel nu nått den absoluta toppen på vår klassiska 10-bästalista!

Lika självklar tvåa på årets lista är Emma Green Tregaro som i likhet med Michel var nia på inne-VM och 3:a på EM och som på OS som 8:a tog den andra svenska poängplatsen. Emma hade dessutom årets bästa svenska Diamon League-facit med tre placeringar som 4:a/5:a.

Sedan också sådana som Christian Olsson och Carolina Klüft avslutat sina karriärer 2012 är Emma f ö listans särklassiga "veteran" eftersom hon nu finns med för 7:e gången. Ingen annan gör mer än sitt 4:e framträdande.

Bästa svenska placeringen på EM togs faktiskt varken av Michel eller Emma utan av Moa Hjelmer som prickat in den absoluta formtoppen till Helsingfors: Svenskt rekord i semin och nytt svenskt rekord igen i finalen gav henne ett högst sensationellt guld! Efter en så extrem urladdning fanns helt enkelt inte energin kvar till en lika stark insats på OS. Till Moas pluskonto 2012 måste också inne-VM räknas där hon var ytterst nära en av de sex finalplatserna.

Bästa svenska insatsen på inne-VM gjordes dock varken av Michel, Emma eller Moa (de var 9:a, 9:a resp 8:a) utan av Ebba Jungmark, som precis som 2011 hade en lysande inomhussäsong följd av en ganska motig sommar. I fjol i Paris blev det IEM-brons och nu i Istanbul (delat) IVM-silver! Utomhus 2012 fick hon nöja sig med 10:e på EM och 20:e i OS-kvalet.

"Stabil på pers" är den bästa beskrivningen av Jessica Samuelssons sjukampssommar: Tre storinternationella starter (Götzis, EM och OS) gav tre nya personliga rekordsummor och mästerskapsplaceringar som 6:a (EM) resp 14:e (OS). En trippel som dessutom gav Jessica 6:e platsen i IAAF:s speciella "challenge-serie" i sjukamp.

Angelica Bengtsson missade inomhus p g a skada men tog utomhus på allvar steget upp i seniorklassen: 10:a på EM, 19:e i OS-kvalet och tre Diamond League-placeringar som 5:a/6:a. Dessutom höjde hon sitt svenska rekord utomhus till 4.58 vilket gav en plats på årets topp-20 i världen. Ja, och så försvarade hon "förstås" sitt JVM-guld.

Mattias Jons har länge varit vår bäste släggkastare men ändå aldrig varit på tal för en plats på listan. Men Mattias jobbade vidare och nu som 30-åring debuterar han här på en 7:e plats. 2012 blev nämligen hans i särklass bästa år som resulterade i bl a en 6:e plats på både EM och IAAF:s "challenge-serie"!

Hur Mattias hävdat sig på OS fick vi tyvärr aldrig veta, eftersom SOK ansåg honom inte vara tillräcklig konkurrenskraftig för att bli uttagen. Man kan dock notera att fem av de sju främsta i OS-finalen i London fick se sig besegrade av Mattias vid minst ett tillfälle under denna sommar!

För Isabellah Andersson bröts mönstret "bättre och bättre år för år", det personliga rekordet (= svenska rekordet) på marathon klarade sig med ett par minuters marginal och efter att ha blivit 3:a på EM 2010 resp 7:a (och bästa europé!) på VM 2011 slutade hon i år 18:e (8:e europé) på OS.

För spjutkastaren Kim Amb blev det däremot hittills klart bästa året i karriären: Sex tävlingar över fjolårsperset 80.09, 7:e plats på EM och 18:e i OS-kvalet (1½ meter från final).

Många tänkbara kandidater till den 10:e och sista platsen. Valet föll till slut på Philip Nossmy som kom 7:a på EM efter att ha förbättrat ett nio år gammalt personbästa. Även Philip nominerades av friidrotten till OS, men fick precis som Mattias Jons nej från SOK. Med facit i hand kan vi se att tio av dem Philip besegrade på EM sprang OS och fyra av dem nådde semi.

Men det fanns också argument för plats på listan för sådana som EM-femman Nil de Oliveira (200m), EM-åttorna Gabriel Wallin (spjut) och Helena Engman (kula), svenska rekordsättarna Sofi Flinck (spjut) och Tracey Andersson (slägga), världsstatistik-12:an Alhaji Jeng (stav), OS-kandidaten Mustafa Mohamed (marathon) och ultralöparna Jonas Buud och Kajsa Berg (båda VM-tvåor på 100 km).

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Ett udda år som 2011 väger naturligtvis prestationerna på VM mycket tungt och i Daegu fanns en tydlig svensk topptrio med placeringar tätt samlade mellan femma och sjua.

Kommentarer kring de listplacerades säsonger

Av dessa visade det sig ganska direkt att Christian Olsson hade den bästa underbyggnaden av andra meriterande insatser i internationell toppkonkurrens genom dels 5:e platsen på inne-EM, dels placeringssviten 2-2-6-5 på Diamond League. Därmed är Christian tillbaka på toppen av 10-bästalistan för första gången sedan 2006.

Isabellah Andersson tog ett kliv på tre placeringar uppåt på listan genom att komplettera 7:e platsen på VM (bara 59 sekunder från bronset och dessutom bästa europeiska!) med en 8:e plats i prestigefyllda New York Marathon och med nya svenska rekordet 2:23:41 som 3:a i högklassiga Dubai Marathon.

Carolina Klüfts främsta prestation var just insatsen i Daegu där hon "på pappret" (enl årsbästa) inte borde kunna gå till final och hon ändå slutade femma i finalen (dock inte alls nära medalj). Att hon i sin andra tävling med mästerskapsstatus - Lag-EM Super League - så när vann efter att ha hoppat årsbästat 6.73 i hällande regn var också en tung plusfaktor.

Precis som Carolina stod Emma Green Tregaro över inomhustävlandet denna vinter. På VM var hon ensam vid sidan av Christian och Carolina om att kvala in till final och hon gjorde det med nya årsbästat 1.95. I finalen gick det sämre (11:a på 1.89) och hela sommaren bjöd på den sortens blandning av toppinsatser och mer blygsamma. Topparna var segrarna i New Yorks Diamond League och i Lag-EM.

Ebba Jungmark hade sin topp inomhus då hon otippat tog den enda svenska medaljen (brons) vid inne-EM efter att ha persat både i kval och final. Utomhus kom formen litet för sent, men efter VM hann hon med ett par mycket meriterande galainsatser, bl a 3:a i Diamond League-finalen.

Vid inne-EM var Jessica Samuelsson som 5:a i femkampen näst bäst placerad av svenskarna (delat med Christian). Sommarens sjukampande bestod av tre 6.100-serier i internationell konkurrens. På VM var hon som nr 16 femte bäst placerade svensk.

Michel Tornéus visade stabil "internationell klass" (dvs runt 8 meter) både inomhus och i inledningen av utesäsongen. Bl a 7:a på inne-EM och 2:a på Lag-EM. En olycklig fotskada i slutet av juni som tvingade till ett tävlingsuppehåll på en och en halv månad och han hann aldrig återfå toppformen till VM (27:a i kvalet).

Angelica Bengtsson missade också mycket av utesäsongen (bl a Lag-EM och VM), i hennes fall p g a en serie av småskador och sjukdom, men hann ändå med att höja det svenska rekordet med 6 cm till 4.57. Ännu vassare var hon inomhus där svenska rekordet förbättrades med hela 23 cm till 4.63, vilket gjorde henne till världstia. För seniorer! Juniorvärldsrekordet hade hon dessutom i "förbifarten" förbättrat i fyra steg med totalt 15 cm.

Årets stora sensation i svensk friidrott var Moa Hjelmers nya svenska rekord på 400m 51.58 vid SM i Gävle. Att det ändå inte var en lycklig tillfällighet visade hon ett par veckor senare genom att gå till semifinal på VM (en inofficiell 18:e plats). På den före SM tilltänkta huvuddistansen 200m missade Moa guldet på JEM22 med en hundradel.

Till den tionde och sista platsen på listan fanns det ett antal kandidater med "blandade" meritlistor. Det slutliga valet föll på Leif Arrhenius som var den som presterade relativt bäst just på säsongshöjdpunkten VM i Daegu, där han var 22:a i diskuskvalet bara metern från final. Hans guld inne och två silver ute på NCAA (USA:s universitetsmästerskap) underströk mästerskapsförmågan.

Men det fanns också goda argument för sådana som Niklas Arrhenius (16:e på världsårsbästa, 5-2 inbördes mot Leif i diskus), Alhaji Jeng (strax utanför final på både VM och inne-EM), Gabriel Wallin (2:a på Lag-EM), Johan Wissman (flera gånger retfullt nära att kvala in till VM, hade han fått springa hade det säkert bliivit semi), Helena Engman (30:e på världsårsbästa) och Jonas Buud (3:a på EM 100 km).

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Valet av toppnamn på listan blev inte så speciellt svårt eftersom det bara var en svensk friidrottare som stod på prispallen på något av de två stora internationella mästerskapen, inomhus-VM och utomhus-EM.

Att Emma Green dessutom tog sitt EM-silver i höjdhopp i konkurrens med - så när som på en amerikanska - hela världseliten i grenen och gjorde det på ett nytt personligt rekord som ger henne årets högsta svenska världsstatistikplacering underströk att hon var svensk friidrotts nr 1 det här året. Precis som att hon som enda svenska i Europalaget bara förlorade till världsettan Blanka Vlasic på Kontinentalcupen.

Men samtidigt var Emma inte ensam svensk friidrottare om att visa absolut världsklass under 2010. Både en comebackande Christian Olsson och Linus Thörnblad visade genom en serie topplaceringar i nya Diamond League plus varsin "snudd på medalj"-placering i ett stort mästerskap: Christian 4:a på inne-VM och Linus 4:a på ute-EM, i båda fallen faktiskt skadehämmade i de för medaljerna avgörande slutskedet av finalerna.

Det som till slut fick fälla avgörandet i kampen om andraplatsen på listan var att Christian utomhus aldrig placerade sig sämre än trea i någon tävling och vid ett eller flera tillfällen besegrade de allra främsta i sin gren, dvs Tamgho och Idowu. Christian hade också ett visst övertag statistiskt (6:a mot 10:a) utomhus.

Näst Emma (2:a) och Linus (4:a) svarade Isabellah Andersson med sin 5:e plats på marathon för den klart bästa svenska insatsen och placeringen på EM. Dessutom sänkte hon under året det svenska rekordet i två etapper med totalt ca 5 minuter.

Michel Tornéus hade en hel sommar av stabil hoppning kring 8m-linjen som signalerar internationell klass. Han gick på EM till sin första seniormästerskapsfinal där han var en enda retfull centimeter från att få hoppa vidare i de tre sista omgångarna och han gav Sverige en fullpoängare i lag-EM. Fast kanske ännu tyngre väger att han tog så väl vara på möjligheten när han fick tävla mot absoluta världseliten på Diamond League: Fyra gånger på topp-7 inkl en ytterst meriterande 2:a plats.

När Helena Engman startade sin utesäsong var hennes svenska rekord 17.72, när säsongen var över hade hon snittat 17.84 på sina tio tävlingar och höjt rekordet med nästan halvmetern till 18.17. Bland de tävlingar där hon överträffade det gamla rekordet fanns EM (9:a) och lag-EM (2:a).

Susanna Kallur var oerhört svårplacerad på listan med tanke på att hon gjorde bara tre starter, alla i början på sommaren. Men två av dessa var i mycket tuff internationell konkurrens där hon hängde med bra och visade världsklass - 7:a på Diamond League i New York (t ex 0.11 bakom Priscilla Lopes-Schliep) och 4:a på lag-EM (0.14 bakom vinnande blivande EM-ettan Nevin Yanit). Ingen av de övriga kandidaterna till listan var någonsin så nära sin världselit och statistiskt är det av svenskar bara topp-3 på listan som är högre placerade.

Jessica Samuelsson nytt pers på EM där hon blev 10:a med faktiskt bara 84 poäng upp till 5:e platsen. Lyckades aldrig erövra en inbjudningsplats till inne-VM men gjorde på hemmaplan på inne-SM veckan före en poäng som skulle räckt till 7:e plats i Doha.
Anna Söderberg tog sig säkert (6:a i kvalet) till EM-final, där hon sedan slutade 11:a.

Angelica Bengtsson tillhörde också de svårplacerade på denna "absoluta" lista (dvs konkurrenskraften i seniorperspektivet) därför att hon var fullt upptagen av sina junior- och ungdomsmästerskap. Men hennes 4.47 ger faktiskt 26:e plats på seniorvärldsbästa och det kombinerat med insatsen i seniorkonkurrens på lag-EM (3:a på 4.40) motiverar en plats på listan. Man kan ju också notera att på senior-EM gav 4.35 i kvalet final och 4.35 i finalen en topp-8-placering.
Carolina Klüft, Johan Wissman, Tracey Andersson, Philip Nossmy, Mattias Jons och Mustafa Mohamed låg på EM alla och balanserade runt 10:e-12:e plats. Carolina, Tracey och Mattias nådde som 12:or i resp kval precis final, men spelade sedan där aldrig någon roll i kampen om en poängplats (8:a). På världsårsbästa var ingen av dem högre placerad än de tio som kom med på listan.
För Niklas Arrhenius kom formtoppen först i säsongens elfte timme i slutet på augusti. Hade han hållit den nivån även någon månad tidigare skulle han kunnat vara högaktuell för en plats på listan.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Visst har det varit svårt många gånger tidigare för juryn att identifiera vem som skall få förstaplatsen på listan, men då har problemet legat i att meriterna varit i det närmaste identiska för ett par-tre aktiva. Det här året var problemet snarare att meriterna hade ganska olika karaktär, dvs att det som var den enas styrka var den andras svaghet och vice-versa. Diskussionerna innehöll alltså mycket av "å-ena-sidan och å-andra-sidan".

Det slutliga avgörandet låg i konstaterandet att VM i Berlin tveklöst var årets viktigaste tävling och att den bästa insatsen där svårligen kunde förbigås. Och för den svarade Linus Thörnblad: Först en gedigen kvalhoppning där han var felfri t o m 2.27 och tog 2.30 i andra (därmed var han den ende i hela kvalet med bara en rivning!). Sedan förmådde i en ytterst svårhoppad final bara fyra man av att besegra Linus.

Till Linus plusfaktorer kommer också att han var högst placerad statistiskt. Hans 2.36 inomhus överträffades då bara av en hoppare och utomhus av ingen! Misslyckandet på inomhus-EM (ut redan i kvalet) var den stora minusfaktorn men samtidigt måste man konstatera att också de andra kandidaterna till förstaplatsen på listan hade likvärdiga "brister". 

För Johan Wissman handlade det om att - efter en lysande inomhussäsong kulminerande i suveränt IEM-guld - så blev utomhussäsongen bara sisådär. Tidsmässigt var han ca sekunden från sin topp de föregående åren och på VM tvingades han p g a sjukdom stryka sig i semin. Men semi på VM är inte dåligt och dessutom hade han några goda placeringar i Golden League och Lag-EM.

Nicklas Wiberg svarade för den mest uppmärksammade svenska insatsen på VM genom att han förbättrade personliga rekordet rejält och därmed också övertog det svenska rekordet. Placeringen blev 7:a med faktiskt bara 73 poäng upp till fjärdeplatsen.

Emma Green blev också 7:a i Berlin och det tack vare personliga årsbästahöjden 1.96. Hade dessutom bra försök på 1.99. Stod över inomhussäsongen och fick också p g a skadekänningar avstå en del tävlingar utomhus. Ändå stabila insatser i intervallet 5-8 på tre Golden League och på lag-EM.

Alhaji Jeng tycker förmodligen själv av 2009 inte blev något toppår, men ändå var han faktiskt ensam svensk om att nå final på både inne-EM och ute-VM! Dessutom höjde han det svenska inomhusrekordet till 5.81.

Mustafa Mohamed gick till sin sjätte raka mästerskapsfinal på hinder men den här gången räckte kapaciteten - efter skade/sjukdomsstörda förberedelser - inte till att blanda sig resonemanget om en placering på övre finalhalvan. Mustafa svarade dock för den enda svenska grensegern på lag-EM.

Mattias Claesson var som allra bäst under en kort inomhussäsong som kulminerade i en bronsmedalj på EM. Utomhus blev det fyra 1:46-lopp i internationell konkurrens på den första sommarhalvan, på VM tog det däremot stopp direkt i försöken.

Michel Tornéus höjde sin nivå till den internationella elitgränsen 8 meter. Inomhus var han 5 cm ifrån, utomhus 11 cm över. Över 8 också på SM och bara just under på Finnkampen där han vann över den finska trion anförd av meriterade Tommi Evilä. Michel stannade i kvalen på både inne-EM och ute-VM.

Jessica Samuelsson tog den sjätte bästa svenska placeringen i VM när hon kom 17:e i sjukampen. Men poängmässigt var hon inte alls i nivå med sitt bästa jag som skulle ha gjort att hon funnits med i kampen om en topp-10-placering. Främsta meriten segern i Universiaden.
Ulrika Johanssons tunga merit var att hon gjorde sitt livs klart bästa lopp när hon fick chansen att VM-debutera. Det svenska rekordet klarade sig med bara 33 hundradelar. Ulrika var dessutom bäst när det gällde också på terräng-NM där hon blev första svenska vinnare någonsin av damklassen.

Sällan eller aldrig har så många fler namn än de slutligen utvalda tio funnits med i resonemanget som detta år. Framförallt ägnade juryn mycket tid åt att analysera prestationerna under 2009 av Lena Berntsson och Olle Walleräng resp Christian Olsson och Niklas Arrhenius.

Lena och Olle gjorde båda starka insatser på inomhus-EM där Lena var 5:a på 60m och Olle 7:a på 3000m. Men i båda fallen handlade det om sträckor som inte finns utomhus och när de där tävlade på 100m resp 1500m lyckades de aldrig klara kvalgränserna till VM.

Christian och Niklas finns båda högt upp (topp-15) på världsårsbästa men saknar meriter från värdetävlingar. Trestegs-Christian gjorde tre tävlingar i Sverige - 17.24/16.72/16.61 - och mötte aldrig någon annan världsklasshoppare. Diskus-Niklas gjorde fyra kasttävlingar i april/maj på 63-65 meter, men missade sedan hela sommarsäsongen p g a fotskada.

Visst finns det alltså goda sakargument för alla dessa fyra - liksom för t ex Isabellah Andersson - men att ingen av dem till slut kom med på listan berodde på juryns uppfattning att "visad internationell seniorkonkurrenskraft" förutsätter att man varit med på "den storinternationella scenen" som den primärt definieras av utomhussäsongen av mästerskap (i år VM) och galor.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Inga problem för juryn att identifiera toppnamnet: Stefan Holm var bäste svensk på OS (4:a), inne-VM (1:a) och World Athletics Final (2:a). Han är också den svensk som är högst placerad statistiskt på världsårsbästa utomhus och han är den som kommer att få den klart högsta grenrankingen.

Fast under början av året tycktes Susanna Kallur vara på god väg att koppla greppet om förstaplatsen: Tidernas bästa säsong på 60m häck toppad med ett nytt världsrekord! Men fortsättningen av året kom för Sanna att störas av skador och på både inne-VM och OS uteblev avancemanget från semifinal till final.

Johan Wissman var näst Stefan bäste svensk både på OS (8:a) och på inne-VM (silver). Formtoppen perfekt inprickad till OS: 44.64 i Beijing mot 45.58 som bäst före och 45.47 som bäst efter.
Mustafa Mohamed hade också en ganska kort formtopp, men den hamnade några veckor före OS, i Beijing blev det en 10:e plats. Avslutade året med tredje raka EM-medaljen i terräng, denna gång ett brons.

En krånglande fot gjorde att Magnus Arvidssons fleråriga rakt uppåtgående utvecklingskurva bröts. Trots en klart lägre resultatnivå än i fjol blev det tre topp-5-placeringar i Golden League och en 11:a plats på OS.

Linus Thörnblad hade som Sanna inget mästerskapsflyt: Inne-VM missades helt p g a skada och på OS tog det stopp i kvalet (där drabbades han dock av en mycket diskutabel rödflagga i sista på 2.25).

Utesäsongen som helhet var dock inte alls så dålig med flera 2.30-tävlingar och framskjutna placeringar i internationell konkurrens. Därmed kan Linus faktiskt trots allt bli den näst högst placerade svensken på Track & Field News prestigefyllda grenranking!

Emma Green höll stabil nivå hela sommaren igenom på 1.90+, men någon riktigt framskjuten placering i storinternationell konkurrens blev det aldrig: 9:a på OS och ett snitt som "drygt 8:a" på de sex Golden League-starterna.
Carolina Klüft hade lämnat mångkampen till förmån för längd och i viss utsträckning tresteg. Årsbästat 6.87 kom redan i midsommarhelgen, sedan blev det mest kring 6.50. Dock ändå 9:a på OS.

Alhaji Jeng tre gånger inne och tre gånger ute över 5.70, 7:a på inne-VM och 14:e - dvs bara två placeringar från avancemang - i OS-kvalet.

Anna Söderberg tretton gånger över 60 meter varav åtta utomlands, 5:a i World Athletics Final, dock 31:a i OS-kvalet på årets blygsammaste resultat.

Om Jessica Samuelsson fått chansen att starta på OS kunde hon ha konkurrerat om en plats på listan. Hennes befintliga meriter från före OS räcker dock inte till i jämförelsen.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

För ovanlighetens skull på senare var det enklaste för juryn att identifiera vem som skulle toppa listan. Carolina Klüft var ju ensam om att ta medalj på Osaka-VM - och dessutom var den av guld och hon gjorde det på nytt europarekord, ett resultat som bara en annan kvinna i hela världen någonsin överträffat.

Men om förstaplatsen var enkel blev andraplatsen på listan en nästan olöslig historia eftersom 2007 års meritlistor för Stefan Holm och Susanna Kallur var snudd på identiska: Båda var VM-fyror en hårsmån från guld i Osaka och båda hade briljanta inomhussäsonger kulminerande i suveräna inne-EM-guld.

Det handlade till slut alltså om bara nyanser och avgörandet föll till slut till Stefans fördel i kraft av att han var etta på den f d IAAF-rankingen, att han lyckades bättre på World Athletics Final och att han var delad världsetta utomhus statistiskt.

Fjärdeplatsen gick entydigt till vår tredje VM-fyra Mustafa Mohamed, som ju inte som Stefan och Sanna hade några vinster mot världsmästaren och/eller statistikettan eller något kompletterande EM-guld (utan silver). Två gånger under Gärderuds tidigare svenska rekord var dock en stark merit.

Bakom topp-4 var situationen mer komplex men Johan Wissmans klockrena formtopp inprickad på VM fällde till slut avgörandet till hans fördel om femteplatsen. Totalt sänkte han under sommaren svenska rekordet på 400m med ca sekunden.

Allra svårast att sortera in på listan var Christian Olsson som missade mästerskapet både inne och ute p g a skador men som i övrigt i praktiken var världsetta. I sina fyra + fyra tävlingar i absolut världskonkurrens (bl a tre stycken Golden League) tog han sju klara segrar och i den åttonde (säsongsdebuten) förlorade han med bara 2 cm.

Så på ett sätt borde Christian nästan vara tvåa på listan. Men å andra sidan är just mästerskapsinsatserna de som skall väga allra tyngst i bedömningen och eftersom de saknas helt kunde t o m platsen på listan ifrågasättas. En sjätteplats blev kompromissen mellan dessa ytterlighetsalternativ.

Inte heller Kajsa Bergqvist hade sin vanliga fullmatade meritlista. Hon avstod inne-EM p g a att formen inte kändes tillräcklig för att vara konkurrenskraftig och på VM blev det till slut en delad sjundeplats. Men även om Kajsa 2007 inte matchade sina tidigare jag höll hon hög internationell klass bevisat bl a av tre 2-meterstävlingar och flera placeringar i intervallet 2-5 i storgalor.

Magnus Arvidsson höjde sig runt fyra meter till 84-nivån och plockade just genom sin stabilitet massor av goda galaplaceringar, bl a topp-4 på fyra av sex Golden League-galor och trea på World Athletics Final. Enda lilla svackan var tiondeplatsen på VM. Hade han också i Osaka-finalen hamnat ca fyra hade han mycket allvarligt utmanat Johan om femteplatsen här.

Linus Thörnblad hoppade lysande inomhus där han i praktiken var världstvåa bakom Stefan (2.38 på inne-SM, silver på inne-EM), men sjukdom under våren förryckte både tränings- och tävlingsplanerna för fortsättningen.

Stabiliteten på de höga höjderna hann aldrig infinna sig, bl a illustrerat av att han slutade 15:e i VM-finalen efter briljant hoppning i kvalet. Men avslutningen på året var övertygande, bl a 3:a på WAF och ett par segrar över världsmästaren.

Emma Green delade sjundeplatsen i VM-finalen i Osaka med bl a Kajsa Bergqvist. Även om den riktiga fullträffen uteblev höll Emma en stabil nivå i intervallet 1.90-1.95 hela sommaren och hade bl a en seger över VM-tvåan.

Dessa tio var - med undantag för Christian - alla finalister på VM, ingen annan var riktigt nära. Närmast var Anna Söderberg som hade oturen att skada sig i kvalet, annars hade hon med sin övriga säsong och en hygglig finalplacering i Osaka kunnat konkurrera om en plats på listan.

Erik Sjöqvists fjärdeplats på terräng-EM förde in honom i resonemanget, men hans övriga internationella insatser var inte tillräckliga för att på allvar matcha de samlade meriterna hos de tio på den slutliga listan.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Tre svenska friidrottare - Christian Olsson, Carolina Klüft och Kajsa Bergqvist - rankades alla som nr 1 i världen i sin resp gren 2006. Ändå var det ju bara en av dem som skulle kunna bli "Årets friidrottare" genom att toppa den 34:e upplagan av friidrott.se:s traditionella 10-bästalista för svensk friidrott.

Något absolut rätt eller fel existerar inte i en sådan situation, och i 10-bästajuryn fanns också förespråkare för alla tre lösningarna. Men efter noggrant analyserande och vägande av prestationer och säsonger blev juryns samlade utlåtande:

"Årets friidrottare 2006" heter Christian Olsson!

Och det inte alls för att han kom tillbaka efter nästan två års skadebetingat tävlingsuppehåll. Nej, det avgörande var att Christian denna sommar presterade på ungefär samma nivå som under åren före skadan gjorde honom till suverän världsetta: Alla tävlingar över 17 meter och den allra bästa hoppningen på mästerskapet! Christians 17.67 vann EM-finalen med närmare halvmetern och trots motvind var han bara 12 cm från sitt svenska rekord!

Men visst fanns det samtidigt mycket goda skäl även för att ge förstaplatsen till Carolina eller till Kajsa. Carolina Klüft stod åter i total särklass i sjukamp där hon vann sina tre tävlingar med nästan trehundra poäng i snitt - trots att hon hämmades av skador som höll hennes resultatnivå något lägre än de närmast föregående åren.

Och Kajsa Bergqvist gjorde sitt resultatmässigt bästa år - vilket inte säger litet! - toppat av den kvinnliga höjdhistoriens näst högsta hopp någonsin. Men Kajsa tvingades p g a rekordkvaliteten i kvinnlig höjd ändå finna sig i att vinna bara hälften av sina tävlingar under sommaren och nöja sig med bronsmedaljen på EM.

I denna sanslöst tuffa konkurrens fick vår tredje mästare i Göteborg - Susanna Kallur - nöja sig med fjärdeplatsen på listan. Förklaringen till att hon trots EM-guldet fick stå tillbaka för de andra tre är att friidrott.se:s 10-bästalista handlar om slagkraften på global nivå och Sanna var till skillnad från de andra tre inte världsetta i sin gren.

Det globala perspektivet är orsaken orsaken till att höjdhopparna Linus Thörnblad och Stefan Holm - 4:a resp 3:a på EM - placerats före silvermedaljören på 200m Johan Wissman. I höjdhopp är nästan hela den aktuella världseliten europeisk - och EM var därmed snudd på VM konkurrensmässigt - medan på 200m nästan hela världseliten kommer från andra sidan Atlanten.

Just "visad global slagkraft" spelade dessutom en avgörande roll för att även stavhopparen Alhaji Jeng kom in på en placering före Johan. Alhajis stabila 5.70+ hoppning både inomhus (bl a såååå nära IVM-guld) och utomhus fram till skadan i mitten på juli var sådan att han i princip faktiskt kunde besegra vem som helst i den övriga världseliten.

Att 2006 blev ännu ett i raden av snudd på osannolikt starka svenska friidrottsår sedan millennieskiftet understryks av porträttbilderna som illustrerar 10-bästalistan nedan: Samtliga de åtta främsta paraderar med internationella mästerskapsmedaljer erövrade under året! Nja, för Kajsa har vi i stället för en bild med EM-medaljen valt en ännu exklusivare med plaketten för inomhusvärldsrekordet!

Det var f ö inte alls långt borta att vi haft tio medaljörer på listan: 9:an Anna Söderberg kom trea på World Athletics Final, 10:an Mustafa Mohamed tog två EM-fjärdeplatser (hinder och terräng) och "bubblaren" Robert Kronberg var som EM-femma ynka fem hundradelar från bronset.

Det kan t ex jämföras med listan för EM-året 1998 där Malin Ewerlöf med silver både inne och ute var vår enda medaljör och där tvåan och trean på 10-bästa Stefan Holm och Staffan Strand kom sjua-åtta på EM!

Listans veteraner är åter Kajsa Bergqvist (3:a) och Stefan Holm (6:a) som båda har chansen att 2007 fira 10-gångersjubileum på 10-bästa. Omvänt är 5:an Linus Thörnblad och 7:an Alhaji Jeng årets debutanter på listan.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Så det var även i år "trevliga besvär" för friidrott.se:s jury (se nedan) att försöka rangordna alla de framgångsfyllda meritlistorna för vår traditionsrika - det är den 33:e upplagan - 10-bästa över Sveriges främsta friidrottare. Utgångspunkten har som tidigare varit "visad internationell seniorkonkurrenskraft" med tonvikt på prestationerna i de viktiga tävlingarna, av vilka VM i Helsingfors var odiskutabelt viktigast.

Precis som förra året var avgörandet kring förstaplatsen det kanske svåraste eftersom det även i år fanns mer än en guldmedaljör från det stora mästerskapet. Både Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft var ju dessutom obesegrade även i övrigt och tillhörde de allra mest självklara grenettorna på IAAF:s världsranking.

Letade man efter skillnader fick man nöja sig med nyanser och det som till slut fick det att väga över till Kajsas fördel var att hon hoppade nytt världsårsbästa på VM (ytterligare förbättrat senare), medan Carro inte riktigt toppar sin gren rent statistiskt.

Med i diskussionen om en plats på listan fanns också framförallt Alhaji Jeng och Johanna Nilsson.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Hur högt de tre svenska OS-mästarna värderas också internationellt understryks av att den amerikanska facktidningen Track & Field News internationella expertpanel placerade Stefan och Christian som 3:a och 4:a på manliga topp-10 och Carolina som 4:a på kvinnliga.

Men för friidrott.se:s nyinrättade "10-bästajury" (se nedan) var det en verklig knäckfråga hur de tre skulle rangordnas på vår mixade svenska topp-10. Det gick ju att finna goda argument för alla tänkbara inbördes ordningar på Christian, Stefan och Carolina och det kändes smått absurt att en av OS-guldmedaljörna skulle bli bara trea!!

Fast vem har sagt att allting skall vara enkelt? Och till slut efter noggrant vägande av alla argument enades juryn om den nedanstående ordningsföljden med Christian Olsson i topp som "Årets svenske friidrottare".

Vad som till slut fick det att väga över till Christians fördel var att han prickade in sina allra bästa resultat i karriären till just OS (svenskt rekord) och inne-VM (tangerat världsrekord inomhus). Bättre kunde ju inte kriteriet "Som allra bäst när det verkligen gällde" uppfyllas!

Överhuvudtaget är det just prestationerna i storinternationell konkurrens som ligger till grund för rangordningen på listan. Det innebär att OS-insatserna vägde mycket tungt, men också hur man lyckades på inne-VM, Europacupen och storinternationella galor var betydelsefullt.

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Ett ytterligare bevis för att det inte är våra inhemskt blågula perspektiv som lurat oss gavs dagarna före jul när Europeiska Friidrottsförbundet EAA meddelade att deras omröstningar gett ett entydigt utslag: Christian Olsson var bästa manliga och Carolina Klüft bästa kvinnliga friidrottare alla kategorier i Europa 2003!

På de mest ansedda världsomfattande listorna - amerikanska facktidningen Track & Field News' - figurerade också båda i toppskiktet: Carolina som 3:a och Christian som 4:a.

Men vem av de två var då Sveriges allra bästa friidrottare 2003 sammantaget för båda könen? Vägde man meriterna för Christian och Carolina var parallellerna slående: Båda tog VM-guld både ute och inne i utklassningsstil, båda dominerade sina grenar totalt, båda hade samlade säsonger som egentligen bara överträffats av resp världsrekordhållare, osv.

Det var helt enkelt omöjligt att identifiera något relevant objektivt kriterium som kunde motivera att sätta den ena före den andra. Att då försöka krysta fram något irrelevant kriterium skulle ha varit djupt orättvist.

Med två i princip "felfria" suveräna världsettor återstod därför bara en aldrig tidigare under listans drygt tre decennier långa historia förekommande lösning: En delad förstaplats!

Detta skall dock ses som en en-gång-men-aldrig-mer-företeelse knuten till en helt unik situation ett helt unikt magiskt år för svensk friidrott.

Bakom dubbelettan sorterade övriga placeringar ut sig mer eller mindre av sig själv: Guld/silver på IVM/VM ... före guld/brons på IVM/VM ... före brons på VM ... före poängplats på VM ... före poängplats på IVM plus VM-semi ... före poängplats på IVM ut i kval på VM ... före ingen IVM/VM-placering men riktigt högt i världsstatistiken!

Underbyggnaden till topp-10-gruppen var också stark. T ex

* rankades ytterligare sju svenskar 29:a till 32:a av IAAF i resp gren (Johan Wissman, Kirsten Belin, Mustafa Mohamed, Linus Thörnblad, Jimisola Laursen, Camilla Johansson, Philip Nossmy).

* tog ytterligare åtta svenskar placeringar i intervallet 14-26 vid Paris-VM (Johan W, Lena Gavelin, Philip N, Erik Sjöqvist, Mikael Jakobsson, Mustafa M, Jimisola L, Marie Söderström-Lundberg).

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

En jämförelse bakåt till närmast föregående EM-år, dvs 1998, ger ett tydligt perspektiv. Då för fyra år sedan var Malin Ewerlöf suveränt odiskutabel etta på listan efter att med sina två andraplatser på 800m ha varit den enda svenska medaljören såväl inomhus som utomhus.

Nu 2002 var det fem svenskar som "snittade" silver eller bättre på de två europamästerskapen och ytterligare två som tog medalj inomhus. Dvs det var oundvikligt att en av dem som stod på pallen både i mars i Wien och i augusti i München skulle bli "bara" femma på årets lista.

Överhuvudtaget finns det anledning att beteckna den här 10-bästalistan som den raktigenom kvalitetsmässigt bästa under de tre decennier som traditionen levt. Detta samtidigt som medelåldern sjunkit ytterligare från fjolårets rekordlåga 24.4 till 23.7 år.

Hur bra 2002 var illustreras av att bl a IEM-sjuan Jimmy Nordin, EM-sjuan Marie Söderström-Lundberg och svenska rekordsättarna Johan Wissman och Cecilia Nilsson alltså inte kunde beredas plats på årets 10-bästa!

Årtalen som anges i tabellen avser den säsong som priset gäller, inte det år som galan hölls. Atea Friidrottsgalan har vissa år hållits före nyår och vissa efter nyår, men priserna har alltid delats ut för föregående säsong.

Man måste gå i det närmaste tre decennier bakåt i tiden till 1972 - alltså året före den allra första 10-bästalistan - för att hitta en lika högklassig topptrio i svensk friidrott. Då hette våra tre världsstjärnor - alla satte världsrekord det året! - Anders Gärderud, Kjell Isaksson och Ricky Bruch.

Men även om Kajsa, Stefan och Christian alla tre gjorde säsonger av en kaliber som nästan vilket annat år som helst gett en odiskutabel topplats på 10-bästalistan finns det rent konkret tyvärr bara en plats allra högst upp.

Den gick till slut till Kajsa Bergqvist!

Det som kom att fälla avgörandet var att Kajsa var den enda i trion som stod på prispallen på VM såväl inomhus - guld - som utomhus - brons! Stefan vann också inne men kom femma ute, medan Christian som var bäste svensk (silver) i Edmonton inte kvalade in till Lissabon.

Listan som helhet är förmodligen den ungdomligaste någonsin: Medelåldern är 24.4 år och det genomsnittliga tidigare antalet år på listan är så lågt som 1.7. Inte en enda finns kvar från tiden före 1997, så det handlar verkligen om ett distinkt generationsskifte som väcker positiva förhoppningar inför framtiden.