”Miniorlandslaget är det roligaste jag varit med om”

Elin Freed är en uppskattad ungdomstränare för Miniorlandslaget i Örebro. Så uppskattad att hon har fått ett helårsvikariat som fritidsledare på det öppna fritids där många av miniorerna går. ”Miniorlandslaget är kanske det roligaste jag har varit med om,” säger hon.

Elin Freed är inne på sitt tredje år som ungdomsledare för Miniorlandslaget i Örebro. Det oväntade jobberbjudandet kom i somras, direkt efter studenten:

– Vi från klubben, KFUM Örebro, har länge haft ett väldigt bra samarbete med fritidsgårdarna när det gäller Miniorlandslaget. Våra träningar här i Baronbacken sker i en liten idrottshall som hör till fritidsgården, och barnen har fått delta på träningarna under tiden som de är på fritids. När det uppstod en mammaledighet blev jag tillfrågad av fritidsgårdens chef, som själv ofta varit med under träningarna, säger hon.

Det är oklart vem som var mest överraskad, hon själv eller föräldrarna och barnen när ungdomstränaren plötsligt var på fritids som fritidsledare:

– När de kom tillbaka efter sommaren sa de häpet, ”Va? Är du här?”. Så numera blir det inte bara en dag i veckan som vi ses, samtidigt som jag har lyxen att kunna träna Miniorlandslaget på arbetstid. Jag börjar klockan 13, träningen är 16–18, och sedan går jag tillbaka till jobbet.

Vill dela den glädje och gemenskap som friidrotten gett henne

Det är uppenbart varför fritids vill ha tillgång till Elin Freed mer än enbart under träningarna.

Elin har god hand med både barn och föräldrar. På hennes 19-årsdag kom miniorerna med presenter och började sjunga för att visa sin uppskattning.

– Det var så otroligt fint, men jag kände samtidigt ”Är det verkligen ni som ska ge mig grejer? Det är ju jag som vill ge er.”

Hon berättar att hon via Miniorlandslaget får chansen att ge barnen ett smakprov av all den glädje som hon själv känt i friidrotten. Hon började som 13-åring och minns hur hon längtade till träningarna. Trots att hon dragits med skador de senaste fyra åren har hon inte kunnat släppa friidrottsmiljön, och hon är glad över att hon har kunnat fortsätta som ungdomstränare i klubben.

– Friidrotten har en så underbar gemenskap. Alla blir som en familj. Man hejar på varandra, stöttar och supportar, säger hon.

Hade själv en ”livscoach-ig” tränare

Elin vet dessutom vilken slags ledare hon vill vara.

– Jag hade själv en fantastisk tränare. Han var sådär livscoach-ig, en person som jag kunde vända mig till om något var jobbigt hemma eller med kompisar eller vad som helst. En extra vuxen som jag hade tillgång till när jag behövde prata. Har man upplevt det, vet man vad det betyder.

Det är en hårfin balans att både vara tränare och kompis, säger hon.

– Det är ändå jag som är tränare, och jag som bestämmer. Men jag vill ändå att barnen ska känna att de kan prata med mig. Vi ska ha roligt, vi ska skratta, men vi ska även kunna gå igenom tuffa grejer tillsammans.

Minorlandslaget en trygg plats

Hon är mån om att skapa en trygg plats för barnen i Miniorlandslaget.

– För ett år sedan skedde skolskjutningen på Risbergska här i Örebro, och vi hade träning dagen efter tror jag. Många föräldrar var rädda och ville inte gå ut, men några kom med sina barn. Då struntade vi i träningen och satte oss inne på fritidsgården och pratade i stället. Många kände oro. Det var svårt. Men jag tror att Miniorlandslaget betydde extra mycket där och då, just att det fanns andra personer i deras liv att prata med. Det gav en trygghet. 

Förutom sitt engagemang här i Baronbacken är hon tränare även för Miniorlandslaget i Oxhagen fyra kilometer bort, i en annan del av Örebro.

På båda platserna är föräldrarelationen speciell jämfört med när hon är tränare på klubben.

– På Miniorlandslagets träningar är föräldrarna ofta kvar under träningen, och jag upplever att vi har ett bra samarbete. Är vi lite färre barn på en träning, kan vi tränare bjuda in dem så är de också med och leker. Vi kan även be dem att prata med sina egna barn efter träningen om något särskilt hänt, eller för att barnen ska få en extra påminnelse om att det är viktigt att lyssna på oss ledare. Alla förstår inte svenska så bra, men ofta finns någon som kan förmedla informationen vidare på deras hemspråk. Så det ordnar sig för det mesta.

Teamwork underlättar träningarna

Hon har två träningskollegor med sig i Baronbacken, och en i Oxhagen.

– Det är skönt att vi har varandra, inte minst när barnen bli ledsna, sura och arga, vilket såklart händer ibland. Då kan en av oss behöva ta hand om dem, medan träningen kan fortsätta med övriga gruppen. Och även när man själv som tränare har en lite sämre dag, då kan man ta ett steg bak och de andra kan kliva fram lite mer.

Även medarbetare från Atea hjälper till när det behövs, och särskilt mycket i samband med speciella arrangemang vid parklopp och andra tävlingar.

– De bokar bussar, ordnar fika och hjälper till. Deras engagemang märks verkligen.

Ett varmt ögonblick som fastnat för Elin i arbetet med Miniorlandslaget, på tal om bussresor, är när barnen samlades för att delta i Å-stadsloppet längs Svartån, som ringlar genom stan.

– Ofta droppar ett antal barn in på träningarna 10–15 minuter sena. Men inte den här dagen. Alla stod taggade och glada en kvart före utsatt tid i väntan på att bussen skulle gå. Och sedan, väl på plats, berördes jag mycket av att se barnen kämpa och slita. När de kom i mål, trötta men glada, kom tårarna – för det var så fint att se. Jag tänkte på att de fick uppleva något nytt och annorlunda mot vad de är vana vid. Och det här med deras vilja att kämpa också, och att de tyckte att det var roligt.  Det kändes så bra.

Elins budskap till unga som överväger att bli ungdomsledare

– Jag tror att många tvekar av rädsla för att inte räcka till, eller för att man inte riktigt vet hur det funkar. Men grejen är att man lär sig under vägen. Du utvecklas hela tiden. Allt som är okänt är läskigt. Men att låta den känslan ta överhanden är synd, för det är verkligen jätteroligt.

Själv kombinerade hon länge sitt engagemang i Miniorlandslaget, och i klubben, med sina studier.

– Det gick väldigt bra att kombinera. Det ger en extra energi. Även om man är supertrött när man kommer hit, känner man sig pigg efteråt. Det var det som förvånade mig mest i början –  att jag skulle få så mycket energi och glädje av det. Träningarna ger både skratt och utmaningar. Man vet aldrig vad som väntar, och den omväxlingen är både utvecklande och bidrar till att det blir så roligt.