Mohammadrezas nya liv med Miniorlandslaget – "Glädjen är det viktigaste"

Elitlöparen och mångfaldiga SM-medaljören Mohammadreza Abootorabi har lämnat sin egen elitsatsning och börjat på en ny bana – bland annat som ledare för Miniorlandslaget. ”Det har förändrat mig som person”, säger han.

Det är tvära kast för Mohammadreza Abootorabi. I hela sitt liv, från tonåren och framåt, har han satsat helhjärtat på elitidrott.

När hans egen elitsatsning avrundades efter EM i Rom 2024 lade han en lång framgångsrik karriär inom löpning bakom sig. Redan när han flyttade till Sverige från Iran 2016 hade han lyckats kamma hem över 60 nationella medaljer och fyra medaljer i de asiatiska mästerskapen. I Sverige skördade han sedan ännu fler framgångar med ett tiotal SM-medaljer, bland annat guld i terränglöpning på både lång- och kortdistans.

Han brinner fortfarande för elitidrott, men nu med andras framgångar i fokus:

– Jag vill att mina kunskaper och erfarenheter inom idrotten ska komma andra till nytta. På sikt vill jag röra mig mot att coacha elitjuniorer som vill ta steg in i en seriös elitsatsning, säger han.

Miniorlandslaget vs elitidrotten

I höstas fick Mohammadreza jobb som verksamhetsutvecklare på idrottsklubben Kista SC. Samtidigt klev han in som ledare för Miniorlandslaget i området, med träningar varje vecka i Akalla grundskolas idrottshall, i Tenstahallen och Hjulstaskolan varvat med Solnahallen där barnen får känna på en riktig friidrottsmiljö.

Även om Miniorlandslaget på många sätt är raka motsatsen till den elitidrott han är van vid, ger det honom mycket.

– Det har hänt något med mig som person sedan jag började med Minorlandslaget, säger han och förklarar:

– Som elitidrottare har jag planerat allt minutiöst, med tydliga scheman för allt. Och varje moment, varje rörelse ska utföras på ett visst sätt. Tiden med Miniorlandslaget har gett mig ett mer avslappnat och lekfullt förhållningssätt.

För det är bara att konstatera – i Miniorlandslaget går det inte att fastna i tekniska detaljer när barnen har benen fulla med spring och tappar fokus efter några sekunder.

– Man får helt enkelt lägga perfektionismen åt sidan och i stället vara kreativ med övningarna. Att barnen rör sig och känner glädjen är det viktigaste. Varje rörelse räknas, säger Mohammadreza.

Glädjen lika viktig för barn som för OS-hjältar

Där är nog Miniorlandslagsbarnen och Mohammadreza inne på något viktigt. En avspänd och lekfull inställning kan ha stor betydelse för utveckling. Till exempel skrev längdskidåkaren Frida Karlsson ett inlägg på Instagram ett halvår före OS i Italien där hon tog strid mot traditionell, hårt uppstyrd träning. Hon lyfte fram sitt eget behov av mer lek, kreativitet och känsla i träningen:

”Jag saknar det där lite vilda. Det där när man vågade prova något helt nytt och misslyckas för att lära sig. Idrotten ska vara lekfull och fri – som en dans utan koreografi. En kropp som följer sin egen rytm, med ett mod att göra saker på sitt sätt”.

Ett halvår sedan lekte hon sig fram till flera ädla medaljer i OS i Italien. Mohammadreza Abootorabi och hans medtränare, och andra tränare för Miniorlandslaget runt om i landet, ger barnen precis det där utrymmet. De experimenterar mycket för att göra träningen för barnen så glädjefylld som möjligt:

– Det blir både hopprep och ”köra skottkärra" och andra kroppsviktsövningar. Vi låter barnen ha dragkamp en mot en och sedan flera mot flera, springer mellan häckar fram och tillbaka mot varandra, och kör stafetter. Populärt är också att göra olika djurrörelser. Barnen vill själva visa hur en apa rör sig, eller en groda eller en tiger. De får kasta mjuka spjut i plast, springa och hoppa.

Även barnens prestationer har förbättrats

Lekfullheten på träningarna har inte bara resulterat i glädje. Även prestationerna har förbättrats.

– I början när vi skulle leka "banankull" fick vi vara på en ganska liten yta, för de orkade inte springa och anstränga sig så mycket. Där har det hänt något, för nu vill de springa över en betydligt större yta. De vill fortsätta längre också, och utmanar varandra mer.

Den största utmaningen kan ofta vara att få barnen att ta det lugnt, menar han:

– Det är verkligen en utmaning för många. När de exempelvis ska prova att jogga i fem minuter är det några som ruschar iväg och blir helt slut, så jag får jogga före dem i stället, säger han och skrattar.

Mycket skratt och leenden

Att vara ledare för Miniorlandslaget får honom ofta att le.

– Vid några tillfällen har barnen fått vara med och tävlat, både i Huddinge och i Sätrahallen. Att för mig som gammal elitidrottare få se ett barn som ska tävla på bana ett springa kors och tvärs mellan olika banor och komma i mål sist av alla på grund av det, det är befriande på något sätt. Det viktiga är att barnen känner sig stolta och glada efteråt. Jag kommer fram när de ligger utslagna efter ett 800-meterslopp och säger "bra kämpat, nu är du precis som jag, och du fixade det!".

Samtidigt gläds han åt de lite äldre miniorer som upptäcker en lust i tävlandet.

– Vissa vill bara leka och ha kul, medan andra gillar idén om att få tävla. På Scandic Indoor Games på 60 meter i Huddinge hade vi en tjej som kom först på 60 meter. Då hände någonting. "Det här vill jag fortsätta med!" sa hon ivrigt.

”Hur många fördelar som helst”

Mohammadreza skulle gärna se ännu fler ledare engagera sig i Miniorlandslaget, inte minst ungdomsledare.

– Det finns hur många fördelar som helst. Du kommer lära dig hur du bättre kan hantera grupper av barn och människor, och att ha jobbat som ledare hjälper dig att få andra jobb längre fram. Och samtidigt – du hjälper barn att må bättre och få nya perspektiv.

Han minns själv hur mycket hans egen första tränare i Iran betydde för honom när han var ung:

– Han var en förebild för mig. Han var ambitiös och stabil, någon som jag kunde se upp till. När han gav tips och råd så kände jag verkligen att han ville mig väl. Jag vill själv vara en sådan person.

Fler ledare som tar hand om barnen ger en extra trygghet, både för de andra ledarna, barnen och barnens föräldrar.

– En av våra utmaningar med Miniorlandslaget i vårt område är att har vi inte har så många tjejer i vår ledargrupp, bara en enda, säger han och fortsätter:

– Därför är det jättevärdefullt att Mary Hall Wahlmark och Elin Ahlén från Atea-kontoret i Kista är med på flera av träningarna också. Då ser föräldrarna att det inte bara killar och män som leder på plats.

Samtal som gör skillnad

Det går inte att komma ifrån att träningarna betyder mycket för barnen. Och att relationerna som skapas gör skillnad.

– Ofta kommer barn fram till mig före träningarna och vill dela med sig av vad de har gjort i skolan och andra saker. Där har jag faktiskt märkt något. När jag tar mig tid och verkligen lyssnar blir de mer lyhörda sedan på träningen när jag ska instruera. 

Läs mer om Miniorlandslager här.