Men när landsvägslöpningen i en process som inleddes runt mitten av 1970-talet förvandlades från en snäv elitaktivitet till något som lockade stora skaror av utövare växte efterfrågan på möjligheten att - som i arenafriidrotten - på ett meningsfullt sätt kunna jämföra resultat från olika tävlingar.

Detta förutsatte största möjliga enhetlighet för banorna. Kupering och kurvighet gick inte att göra lika för alla banor, men banlängden skulle kunna standardiseras. Inte heller det var en alldeles enkel uppgift, men under mitten av 1980-talet utvecklades - framförallt tack vare arrangörsorganisationen AIMS - en fungerande mätmetodik som också skrevs in i World Athletics regelverk.

Sverige var mycket aktivt i arbetet med regler och metodik och redan tidigt på 1980-talet utbildades de första Förbundsbanmätarna med uppgift att svara för att alla marathon- och halvmarathonlopp i Sverige fick sin banor officiellt kontrollmätta.

Under senare år har efterfrågan på kontrollmätning också av lopp på andra distanser - framförallt de snabbt allt populärare milloppen - vuxit kraftigt. Något som i sin tur medfört att kadern av Förbundsbanmätare måste inte bara kontinuerligt förnyas utan också utökas.

Därför genomför Svensk Friidrott Förbundsbanmätarutbildningar med några års periodicitet. Kursen omfattar två dagar med stort fokus på praktiken.

Kraven på en blivande Förbundsbanmätare är framförallt:

• Bekväm med att cykla längre sträckor koncentrerat och stabilt (själva mätningen genomförs med hjälp av cykel utrustad med ett speciellt mätredskap en s k Jones-Oerth counter).
• Bekväm med att felfritt hantera matematiska beräkningar (en mätning resulterar i ett omfattande siffermaterial som måste kunna bearbetas med säkerhet).
• Kunskap om och förståelse för hur löpare väljer löplinje (mätning skall göras längs den kortast möjliga löpvägen och om det på banan skulle finnas möjligheter att gena måste dessa uppmärksammas och dokumenteras med anvisningar om åtgärder som arrangören måste vidtaga).  

En Förbundsbanmätare skall alltså vara en garant gentemot de tävlande att banan man springer håller korrekt längd.

Därför finns det ingen automatik i att den som gått kursen också blir legitimerad som Förbundsbanmätare. Man måste dessutom ha visat en sådan säkerhet, noggrannhet och skicklighet i uppdragets alla olika delar att man bedöms klara de internationella tävlingsreglernas felmarginalskrav på högst en promille.