”Finns alltid de som är beredda att chansa”

Utan Arne Ljungqvist inget antidopingarbete. Åtminstone hade det inte sett ut som det gör idag. Vi fick en pratstund med mannen som drog i gång arbetet för en ren idrott i Sverige, men även internationellt i och med grundadet av WADA. ”Det är en unik organisation. Det är fenomenalt att vi fick till det”, säger han.

Arne Ljungqvist är antidopingarbetets fader, inte bara i Sverige utan även internationellt. Han har arbetat mot doping i över 50 år, ändå minns han exakt hur hans engagemang för arbetet mot doping inleddes. Han hade då en karriär bakom sig som höjdhoppare på landslagsnivå, men hade halkat ur idrottsvärlden under tiden han studerade till läkare.

Under 1970-talets första år, som färdig läkare och professor med jobb på Karolinska Institutet, blev han ombedd att komma tillbaka till idrotten för att hjälpa aktiva. Men det blev inte det glada återseende med idrotten som han hade trott och hoppats på.

– Det lät inte så dumt att återknyta och tillämpa mina nya kunskaper, men då upptäckte jag vad som pågick. Idrottarna frågade inte så mycket om mina erfarenheter kring träning, utan om vilka piller de kunde smussla i sig för att prestera bättre. Vilken jäkla fråga! Jag mötte en helt ny miljö med missbruk av medikamenter, berättar han.

De mediciner han såg fanns i omlopp inom idrotten var avsedda för allvarliga sjukdomar och var fulla av biverkningar, men det saknades kunskap om detta bland dem som tog dem. Vad som mer saknades var regler kring läkemedel i samband med idrott. Arne Ljungqvist beskriver att det fanns svepande formuleringar kring vad som kunde föranleda bestraffningar, men det handlade snarast om narkotiska preparat, som även var förbjudna i samhället i stort.

Det här fick honom att gå ut till Sveriges främsta idrottare, bara män, typiskt nog, eftersom doping ansågs vara ett enbart manligt problem, med en enkät där åtminstone en tredjedel av dem som svarade angav att de använde anabola steroider.

– Det var även många som inte vågade svara på enkäten, så med största sannolikhet höll hälften på. Det var en grumlig tid, säger Arne Ljungqvist.

I samma veva erbjöds han en plats i Svenska Friidrottsförbundets styrelse. Det här blev ett dilemma för honom. Kunde han fortsätta sin tjänst på KI och samtidigt associera sig med det missbrukarsamhälle han såg inom idrotten? Han vände sig till rektorn på KI, som sa att Arne, i stället för att lämna, skulle göra något åt det.

Möttes av starkt motstånd

Det här öppnade dörren för ett nytt kapitel i Arne Ljungqvists liv och blev det första steget i hans livsgärning: att stoppa dopingen internationellt. Men på den här tiden möttes arbetet mot doping av skepsis från många håll. Allmänheten hade väldigt lite kunskap och vissa ansåg att det var fel att man från idrottens håll skulle jaga sina egna. Varför skulle idrottare inte få hålla på med något som var lagligt i samhället i stort?

– På den här tiden ansågs det inte vara fusk att ta till exempel anabola steroider. Så de stackars killar och tjejer som tog det då har i efterhand dömts ut som fuskare. Men då var det inte fusk.

Preparaten, som vid den här tiden i första hand var just anabola steroider, kom via ryska armén och spred sig till USA. Från USA kom de sedan till Sverige eftersom vi skickade många av våra främsta idrottare dit. Någon som hade sett missbruket av steroider på nära håll var Pelle Svensson, brottare och senare berömd advokat. Han skrev 1973 boken Öppet brev till Sveriges idrottspampar, där han riktade strålkastarljuset mot problematiken inom svensk idrott och samtidigt sällade sig till Arne Ljungqvists skara av dopingmotståndare. Samtidigt hade motståndarsidan också starka förespråkare.

När Arne Ljungqvist började jobba med att utveckla IAAF, dåvarande World Athletics, medicinska kommitté och skapa en dopinglista för friidrotten ville han direkt ta in anabola steroider på listan över förbjudna preparat.

– Det blev ett jävla liv på killarna här hemma. Det var inte helt lätt att förklara varför de inte längre skulle få ta steroider. Det var ett väldigt tydligt motstånd från de aktiva, som ville avsätta mig, berättar han.

Första gången man testade för anabola steroider vid ett mästerskap var vid EM i Helsingfors 1975. Innan dess hade man infört förbud mot exempelvis de kärlvidgande medel som orsakat dödsfall vid OS i Rom 1960.

– Det blev klart att det här var en fråga som skulle behöva ligga på idrottsförbunden. Från början testade man bara inför OS, men det räcker ju inte att testa var fjärde år. Så vi inom friidrotten blev det förbund som drev den internationella antidopingkampanjen de kommande 15–20 åren.

Håller jämna steg med läkemedelsindustrin

Sedan 1970-talet har mycket hänt. Efter att ha fått till stånd ett förbud mot det preparat som då var det största hotet mot friidrotten, anabola steroider, har arbetet utvecklats snabbt i takt med att alltmer förfinade dopingmetoder har tagits fram. Arne Ljungqvist ser ingen risk för att antidopingarbetet halkar efter den snabbt framåtspringande läkemedelsindustrin.

– Det snackas mycket om att vi skulle ligga ett par steg efter, men WADA som organisation samarbetar med läkemedelsindustrin, så vi ligger inte efter. Vid OS i Salt Lake City 2002, till exempel, kunde vi testa idrottarna för ett läkemedel som funnits på marknaden i bara ett par veckor. Jag kommer ihåg när vi fick tillbaka det svaret, det var en skräll, säger Arne Ljungqvist, inte utan stolthet i rösten.

Men riktigt stolt låter han när han pratar om WADA, den internationella antidopingorganisationen som han själv knappt verkar tro att han lyckades grunda.

– Det är det bästa jag har lyckats åstadkomma. Att få till stånd en världsomspännande organisation som har ansvaret för det här. Som har ett eget regelverk vid sidan av det civilrättsliga samhället, som har FN-mandat och som bekostas av världens regeringar. Det är en unik organisation. Det är fenomenalt att vi fick till det, säger han och ser nära nog förbluffad ut själv över det han åstadkommit.

WADA grundades vid millennieskiftet, men det gick inte helt problemfritt i starten. Arne Ljungqvist berättar att det krävdes ett hot om att inte få medverka vid OS i Aten 2004 för att få de sista förbunden – fotboll, tennis och cykel – att skriva på den gemensamma policyn. Sedan dess har WADA varit den drivande motorn i antidopingarbetet i världen med stöd av internationella och nationella idrottsförbund.

I dag har viss kritik mot WADA lyfts fram, vilket oroar Arne Ljungqvist en del. Till exempel har USA dragit tillbaka sitt stöd efter att de ansett att WADA tagit för lätt på kinesiska dopingfall inom simningen. Sådan kritik har man inte sett mot WADA tidigare, och nu gäller det att hålla ihop organisationen och behålla det goda samarbetet världen över.

”Ära, berömmelse och pengar”

Men om det nu är så svårt att komma undan med att dopa sig i dag, vad driver vissa individer att ändå chansa?

– Det har analyserats och skrivits mycket om det, men ingen har kommit på något annat än att det handlar om ära. Ära, berömmelse och pengar. Man strävar hela tiden efter att slå andra, det ingår i tävlingsidén, säger Arne Ljungqvist, som inte tror att vi någonsin får en helt ren idrott.

– Helt ren idrott är en önskedröm, precis som att vi aldrig kommer att få ett helt kriminalfritt samhälle. Det kommer alltid att finnas de som är beredda att chansa.

***

Professor Arne Ljungqvists antidoping-stiftelse har i syfte att säkerställa och förvalta hans erfarenheter, kunnande, insikter och långsiktiga vision om en dopingfri värld inom samhälle och sport.

Pure For Sure arbetar mot dopning och oavsiktlig dopning för ett hälsosammare samhälle