Så minns jag Kenth Olsson, en kär vän och kollega

Kenth Olsson, en av Sveriges främsta friidrottsprofiler under mer än ett halvt sekel, har lämnat oss. Den 5 augusti, knappa två veckor före hans 80-årsdag, avled han i kretsen av sina närmaste. Här ett minnesord signerat Anders Borgström.

Kenth var född i Landskrona och det var där han växte upp. Idrottsintresset kom tidigt in i bilden, inledningsvis mest cykel och ishockey. Men friidrotten blev hans stora intresse, lidelse och livsverk. De inledande junioråren tävlade han för IF Kronan, men IFK Helsingborgs starke man, Nils Carlius fick upp ögonen för den välväxte ynglingen som gjorde debut för IFK Hälsingborg (det stavades så på den tiden) och nådde som sistaårsjunior JSM-final på korta häcken. Det blev placeringen närmast utanför prispallen. Sedan följde en lång och framgångsrik karriär med nio medaljer vid SM. De flesta på 110 meter häck, där det blev guld 1976, men medaljskörden innefattar också ett brons på långa häcken. Ett stort antal landskamper banade väg för utmärkelsen Stor Grabb med nummer 292! I Finnkampen blev det tio raka matcher – från 1967 till 1976. Sammanlagt 12 starter varav han placerade sig bland de tre främsta hela nio gånger. I huvudsak på korta häcken men två starter på långa häcken gav i båda fallen topp-tre-placeringar. Hans personliga rekordnoteringar blev 14,1 respektive 51,4. Inomhus blev 60 meter häck något av en specialitet – vid Riksmästerskapen (föregångare till inomhus-SM) vann han distansen inte mindre än sju gånger under perioden 1968-1976!

Intresset och fallenheten för instruktörsuppdrag var påfallande och under tidigt 1970-tal gick han GIH i Stockholm, där han fullföljde studierna 1972. Kenth hade valt att gå den kombination som vid denna tid erbjöds på GIH och som utmynnade i dubbel behörighet: såväl som gymnastiklärare (heter numera idrottslärare) inom det svenska skolsystemet men också en professionell karriär som tränare inom idrottsrörelsen med inriktning friidrott. Där träffade han Bosse Lindholm, som just hade gått ut motsvarande utbildning. Bosse kom att bli Kenths tränare och där grundades i livslång vänskap.

Efter avslutade studier återvände Kenth till Skåne och fick tjänst vid gymnasieskolan i Klippan vilket kombinerades med tränaruppdrag i IFK Helsingborg – som nu hade ändrat sin stavning till den som gäller fortfarande. Snart nog kom förbundsuppdragen. Inom sprint/häck bildade Kenth den inre kretsen tillsammans med Sebastian Häggblom, Anders Faager, Bosse Lindholm och Ulf Karlsson. Inte minst inom lång häck hade Kenth och Ulf ett mycket långt och nära samarbete vilket gav frukt på hög internationell nivå. Arbetet inom tränargruppen präglades av öppenhet och ömsesidigt erfarenhetsutbyte.

Kenths nyfikenhet på kunskapsutveckling riktade sig också långt utanför landets gränser. Inte minst med Brent McFarlane från Kanada och Bruce Longden från Storbritannien – två ytterst välrenommerade tränare med stora internationella framgångar. Och jag vill understryka att såväl Brent som Bruce uppskattade utbytet och framhöll Kenths höga kompetens.

Efter ett fantastiskt VM i Göteborg 1995 var svensk friidrott i ekonomisk kris. En av räddarna i nöden blev Kenth som, närmast ideellt, ställde upp som förbundskapten under perioden 1996 till 2000. En period som gav gyllene medaljer vid såväl OS som VM trots de bristande resurserna.

Kenths tränararbete präglades av gedigen kunskap parat med nyfikenhet och utveckling. Noggrannheten var också ett kännetecken. Prestationer på såväl träning som tävling bokfördes närmast med perfektion och konsekvenser kunde dras ur dessa erfarenheter. Även internationellt togs Kenths kunnande tillvara – inte minst i Norge där man hösten 2012 engagerade honom i ”Rekrutteringsprosjektet for 400 meter”. Det vidgades så småningom till att omfatta 100-400 meter där han samarbetade nära med Erlend Sæterstøl. En del av frukterna i det arbete kan vi idag se, där Norge visat förnämlig nivå inte minst på lång sprint. Norsk friidrott har vid flera tillfällen uttryckt sin tacksamhet och uppskattning gentemot Kenth för hans banbrytande arbete. Även Danmark blev en del av Kenths arbetsfält där han under flera år arbetade med aktiva och tränare från Idrætsforeningen Sparta i Köpenhamn.

Under senare år fördjupades åter arbetet med svenska aktiva när Kenth gav utmärkt hjälp och stöd åt två av Sveriges mest lovande unga kvinnliga sprinters: Julia Henriksson och Moa Granat. En insats som fortsatte nära nog in i det sista.

Kenth drabbades 2019 av en lättare stroke, men hans utomordentliga fysik gjorde att många knappast märkte av denna händelse. Men i samband med inomhus-SM i Karlstad 2024 hade det tillstött andra problem så att man såg att Kenth var tyngd av sjukdom. Tyngd såtillvida att kroppen inte ville hänga med men sinnet fanns i behåll. Men naturligtvis fortsatte det intensiva intresset och bevakningen av friidrotten. Nu mera på avstånd och via tv:n – ofta uppföljt med livliga samtal inte minst med dottern Karin – som han också i hög grad var mentor åt i hennes idrottsledargärning – och gamle vännen Bosse Lindholm. Ja, bara dagarna före sin bortgång följde han intensivt sändningarna från SM-tävlingarna i Karlstad. Blott två dagar efter att dessa avslutats somnade han in.

Själv hade jag nöjet och privilegiet att jobba väldigt nära Kenth från slutet av 1970-talet och ett decennium framåt. Ofta delade vi rum på mästerskap och landskamper. Det var alltid ett trevligt och otvunget samarbete. Hans sätt att umgås med sina aktiva präglades alltid av att han såg helheten hos dem. Självklart visste han allt om deras fysiska status med tider, testresultat och allt som hör till detta. Men han brydde sig i hög grad om sina aktiva som medmänniskor. När det gick bra så kunde det räcka med tummen upp på 50 meters avstånd! Men det är ju egentligen vid misslyckanden och förtvivlan som den aktive verkligen behöver tränarens stöd. Inte minst finns minnesbilden från OS i Los Angeles tydlig i mitt sinne. Lisa Skoglund hade imponerat storligen i såväl försök som semifinal och vi trodde allmänt att medaljen, kanske rent av guld, var som i en liten ask. Så kom finalen och upploppet blev som en mardröm. Från andraplats med häng på guld sjönk det igenom till en femteplats … Lisa var inte bara ledsen utan snarare förtvivlad, otröstlig och nedbruten. Kenth gjorde då en formidabel insats som ”bry-sig-omare” och tog ansvaret för att med tålamod och omtanke ge Lisa hjälp med första steget mot ett återvinnande av självförtroendet. Och tänk, det var precis vad jag hade förväntat mig av Kenth: omtanke, empati och att se hela människan. För sådan var han, Kenth Olsson, en synnerligen duktig tränare med internationella kvaliteter, utmärkt förbundskapten, en fin kompis, en medmänniska att gilla och tycka om!

Anders Borgström, vän och kollega

Några ord och reflektioner från aktiva och kolleger:

Johan Wissman: "Jag och Kenth har haft kontakt senaste åren och jag visste att den här dagen skulle komma. Kenth var min tränare, min vän och han gav mig sitt allt under nästan 15 års tid. Han var en fantastisk tränare, nyfiken och ville ständigt utvecklas. Men han såg också människan bakom idrottaren, det var en stark orsak till vår framgång på idrottsbanan och vår långa vänskap."

Moa Granat: "Det du skapat är något alldeles unikt – något jag är djupt tacksam över att få vara en del av."

Julia Henriksson: "Jag hade kunnat skriva en bok om vår vänskap, men du vet redan allt jag ville säga dig. Därför säger jag precis som du sa till mig för en vecka sen, 'tack, det räcker så – det blir för klyschigt annars'."

Ulf Karlsson: "När jag själv inte var med som coach vid landskamper och internationella mästerskap var det alltid Kenth som tog hand om mina aktiva. Jag kände alltid en hundraprocentig trygghet och visste att de fick perfekt stöd och matchning. Kenth och jag hade ett helt öppet och prestigelöst samarbete under lång tid. Han var en av mina allra bästa vänner inom idrotten."

Bo Lindholm: "Kenth var alltid minutiöst noggrann. Noterade och bokförde varenda tid på träning. Hade koll på alla mellantider vid de olika häckpassagerna vid tävlingar. Var alltid nyfiken och öppen för intryck. Och, framför allt – en vän för livet."

Stefan Olsson: "Förebild och föredöme på många sätt och ett stort stöd!"

Leif Robertsson: "Kenth var en mycket fin, rolig, varm och kunnig ledare som jag hade stort utbyte av att känna."

Ulf Friberg: "Fantastiskt att ha fått jobba med honom i nästan 40 år! Många härliga diskussioner och fina minnen! Kenth kommer saknas!"

Erlend Sæterstøl: "Kenth var en trenerkollega og venn som friidretten har gitt meg. Den som jeg har "kopiert" mest av på treningsinnhold. Fordi han delte sin erfaring og kompetanse, som var meget stor! En raus og fin type og jeg vil minnes alle de turene vi har hatt sammen på treingsleirer og stevner. En stor person for nordisk friidrett har gått bort."