Viktigt avstamp för kvinnlig idrott i Göteborg 1926

I dag är det 100 år sedan de andra internationella kvinnliga Idrottsspelen invigdes i Göteborg. Det uppmärksammades 23–24 augusti med intervjuer med före detta elitaktiva, samtal om den kvinnliga idrottens utveckling, seminarium och minneslopp.

Spelen arrangerades på Slottsskogsvallen i Göteborg den 27–29 augusti 1926 med hundra tävlande från åtta nationer som tävlade i 13 grenar. Det hela inleddes med Afternoon Tea dagen före på Hotell Palace beläget bara något spjutkast från där köpcentrumet Nordstan ligger idag. Där Hotell Palace låg finns idag Hotell Pigalle där det i söndags arrangerades Afternoon Tea för att uppmärksamma 100-årsjubileet.

Idrottskvinnor då och nu

Ett 70-tal personer närvarade när svenska rekordhållerskan i längd, Erica Johansson, intervjuade sjutton tidigare elitaktiva idrottskvinnor av vilka nio var friidrottare. Bland annat Karin Lundgren som är en av Sveriges främsta 400 m-löpare genom tiderna och tävlade i landslaget i tio år fram till 1972. Hon tillhör verkligen dem som på nära håll sett, och bidragit till, att kvinnlig idrott utvecklats och blivit mer jämställd.

– Jag gjorde mitt första mästerskap på EM i Budapest 1966 och var då ensam tjej i den 19 aktiva stora svenska truppen som saknade kvinnlig ledare. Jag fick bo separat och umgicks bland annat med en tjej från Turkiet, berättar Karin som satte svenskt rekord i semifinalen med 54.5.

Kvinnligt förbund i väntan på OS

Kvinnor fick rösträtt i Sverige så sent som 1921 och att tävla i idrott var kontroversiellt. Det ansågs olämpligt att kvinnor svettades och tog ut sig och till och med att det var skadligt och kunde påverka fertiliteten vilket det saknades vetenskaplig grund för. I OS var kvinnor utestängda vilket ledde till att ett separat kvinnligt idrottsförbund bildades 1921 – Federation Sportive Feminine Internationale – med fransyskan Alice Milliat som drivande.

I Paris 1922 arrangerades den första damolympiaden vilket Internationella Olympiska Kommittén (IOK) inte gillade. Till 1926 fick tävlingen byta namn och i gengäld skulle IOK lägga in tio kvinnliga friidrottsgrenar i Amsterdam-OS 1928. Därför fick den andra upplagan i Göteborg 1926 namnet ”Internationella kvinnliga idrottsspelen” även om den i dagligt tal ändå kallades ”Damolympiaden”.

Halvdussinet medaljer

Den svenska truppen bestod av 13 kvinnor som tog sex medaljer. Anna-Lisa Adelskiöld från Floda IF tog enda guldet genom att på sin 22-årsdag vinna spjut sammanlagt på 49.15 där hon kastade 29.66 med bästa hand. Bland övriga medaljörer märks Inga Gentzel från Djurgårdens IF som tog silver på 1000 m på 3:09.4, endast sex tiondelar bakom Storbritanniens Edith Trickey.

Spelens drottning blev 19-åriga japanskan Kinue Hitomi som via båt och sedan Transibiriska järnvägen reste i flera veckor innan hon kom fram till Göteborg. Hon tog två guld, ett silver och ett brons där segrarna kom i längd (5.50) och stående längd (2.49). Två år senare blev hon olympisk silvermedaljör på 800 m och tog i de tredje kvinnliga idrottsspelen i Prag 1930 fyra medaljer. Året efter dog hon i lunginflammation bara 24 år gammal.

De kvinnliga Idrottsspelen i Göteborg blev en stor anledning till att dörrar började öppnas för kvinnlig idrott som till slut blev en fast del av det olympiska programmet.

Svensk succé i Amsterdam 1928

Men det blev en långsam utveckling. Av de utlovade tio friidrottsgrenarna till Amsterdam-OS 1928 blev det bara fem – 100 m, 800 m, höjd, diskus och 4x100 m – i vilka Sverige tog två medaljer. Brons i diskus (35.92) genom Ruth Svedberg, Kvinnliga CIK Sport, Göteborg, och samma valör tog Inga Gentzel, Djurgårdens IF, dagen efter på 800 m (2:18.8).

Sedan dess har Sverige tagit ytterligare fyra OS-medaljer tack vare Ann-Britt Leyman, Kvinnliga IK Sport, Göteborg (brons i längd 1948), Ludmila Engquist, IFK Lidingö (guld 100 m häck 1996), Kajsa Bergqvist, Turebergs FK (brons i höjd 2000) och Carolina Klüft, IFK Växjö (guld i sjukamp 2004).

Jämställt program efter 87 år

Efter målgången på kvinnliga 800 m i OS 1928 var det flera som var riktigt trötta (!) och någon lade sig på marken. Det ansågs inte lämpligt att kvinnor tog ut sig så mycket och grenen ströks från det olympiska programmet och återkom inte förrän 32 år senare.

I Rom 1960 var det tio kvinnliga grenar – 100 m, 200 m, 800 m, 80 m häck, höjd, längd, kula, diskus, spjut och 4x100 m – och därefter har det kvinnliga programmet vuxit kontinuerligt. Bland annat kom 400 m och femkamp med 1964, 1500 m 1972, maraton 1984 och stav och slägga i Sydney 2000.

Men det kom att dröja 87 år innan grenprogrammet blev likställt med det manliga. För på VM i Helsingfors 2005 – och sedan EM i Göteborg 2006 och OS i Peking 2008 – infördes kvinnliga 3000 m hinder vilket innebar att det var 22 grenar i vardera klassen.

Mixade grenar

Utvecklingen har sedan fortsatt i form av bland annat mixade grenar. På VM i Doha 2019 infördes 4x400 m med två män och två kvinnor och så sent som på EM i Birmingham för ett par veckor sedan debuterade mixade 4x100 m. Sedan 2009, när Europacupen bytte namn till Lag-EM, genomförs gemensam poängräkning för män och kvinnor.

Till minne av Inga Gentzel

När Folksam GP-galan på Slottsskogsvallen genomfördes måndagen den 24 augusti var det nästan på dagen hundra år sedan de internationella kvinnliga Idrottsspelen genomfördes på samma plats.

Det uppmärksammades med att en minnestavla avtäcktes på tornet vid målet föreställande den 13 tjejer stora svenska truppen 1926. Dessutom 1000 m och stående längd som var två av grenarna 1926. 1000 m-loppet genomfördes i samarbete med Sundström Safety och tillägnades Inga Gentzel som tog silver på 1000 m 1926 och var Sveriges första kvinnliga världsrekordhållare i friidrott (2:20.4 på 800 m 1928).

Loppet blev ett av de bästa genom tiderna med fyra svenskor under 2:39. Hässelbys Wilma Nielsen var bästa svenska som femma på 2:37.44, bara drygt två sekunder från Lovisa Lindhs svenska rekord, och nia kom Spårvägens Carmen Cernjul på svenska juniorrekordet 2:38.62.

Stående längd vanns av Mölndals sprinter Michelle De Silva på 2.57, samma resultat som tvåa Cajsa Augustsson från Örgryte. Femma slutade Mölndals Erica Johansson (2.34) vars svenska rekord i längd med ansats på 6.99 från 1999 alltjämt står sig.

”Från pionjär till mästare”

Under måndagen arrangerade RF-SISU Västra Götaland och Göteborgs universitet för andra året i rad en konferens med fokus på kvinnlig idrott. Nu med temat ”Kvinnors situation inom idrotten – från pionjärer till mästare”. En rad talare belyste olika delar av detta viktiga ämne och bland dem fanns nyutnämnde professorn i historia, Helena Tolved, och Claes Annerstedt, professor emeritus vid institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Jämställdheten i dag är något helt annat än för hundra år sedan och det hela kan sammanfattas med Riksidrottsförbundets ordförande Anna Iwarssons slutord:

"Jag är stolt över förflyttningarna men absolut inte nöjd."

På färgbilden högst upp ses i övre raden fr v Ulrika Knape (simhopp), Charlotta Fougberg (3000 m hinder), Vanessa Kamga (diskus), Sara Tibell (långdistans), Kim Martin (ishockey), Karin Åhman (fotboll), Bella Guldén (handboll), Jasmin Kroon (skridsko), Ebba Jungmark (höjd), Maria Brandin (kanot), Emma Green (höjd) och Anna Laurell Nash (boxning). I mittenraden Karin Lundgren (400 m), Elisabeth Fredriksson (Randerz; 400 m), Erica Johansson (längd), Annette Börjesson (fotboll) och Kristina Landgren Carestam (innebandy). Sittande längst fram Midde Hamrin (långdistans), Lotta Malmström (400 m-400 häck), Ann Green (Larsson; 400-800 m), Anna Iwarsson (ordförande Riksidrottsförbundet), Ewa Orrensjö (gymnastik) och Anna-Carin Ahlquist (paraidrottare bordtennis).