”Det är hundra procent mitt ansvar”

De landslagsaktiva lever ständigt nära antidopingarbetet. De kan testas vilken dag som helst, under tävling eller i sin vardag. Vi frågade Moa Granat, Engla Nilsson och Wictor Petersson hur det är. "Allt man ska lär sig att man ska tänka på inför en dopingkontroll låter så mycket värre än när man faktiskt går igenom det. De är ju bara där för att göra sitt jobb", säger Engla Nilsson.

Det är de aktiva idrottarna som står i centrum för allt antidopingarbete i världen. Det är de som testas, som kontrolleras via vistelserapporteringen och som straffas om de åker dit. Men hur ser våra aktiva på det här arbetet? Hur är det att hålla på med vistelserapportering och hur är det att gå igenom ett dopingtest? 

Kulstötaren Wictor Petersson, höjdhopparen Engla Nilsson och häcklöparen Moa Granat vet.

– Jag började vistelserapportera i juni 2025 och från dag ett så har jag tänkt på det varje dag. Det har inte alls varit svårt att komma in i det. Först trodde jag att de var elaka och ville sätta dit mig, men så är det ju inte, skrattar Engla Nilsson.

De aktiva som vistelserapporterar måste varje dag bland annat ange var de befinner sig en timme under dagen då dopingkontrollanter ska kunna nå dem för ett oanmält test. Och de måste ange var de sover. Om den aktiva inte befinner sig där de har angett och alltså inte kan lämna ett prov får en bom i protokollet och efter tre bommar inom ett år stängs man av, precis som vid ett positivt dopingprov.

– Till mig har de kommit tre gånger, oanmälda. En gång var det fel i deras system. De trodde att jag var hemma, men det hade jag inte angett, så det var de som hade fel. Men när de ringde och var utanför där jag bor blev jag ju rädd att jag skulle få en bom. Men de kollade upp det snabbt, berättar Engla Nilsson.

Moa Granat trodde att hon inte skulle kunna leva ett normalt liv i och med att hon började vistelserapportera, men så har det inte blivit.

– Man skulle rapportera var man befinner sig klockan 22–05. Måste jag vara hemma prick klockan 22? Vad händer annars? Och vad händer om jag blir sjuk och inte kan åka och träna om jag har anmält att jag ska vara i hallen en viss tid? Det var mina första tankar, men det har varit lugnt. Idag sker allt det där helt automatiskt för mig och saker går att ändra, säger hon.

Wictor Petersson har varit med i vistelserapporteringspoolen sedan 2019 och han säger att det nu sitter i benmärgen, men att det inte är så enkelt som det skulle kunna vara.

– Det tar lite tid att uppdatera och det är lite för många grejer som man ska fylla i. Men jag har gjort det så länge nu att jag är van och gör det på rutin. Samtidigt är det den vägen vi måste gå för att vi ska få en ren och ärlig sport. I grund och botten är det tråkigt att det ska behövas.

Och även om det innebär lite jobb, det här med vistelserapportering, och att man ibland blir stoppad och testad efter tävling så är det inte så farligt som det kan låta.

– Men jag har jättebra upplevelser av det. Allt man ska lär sig att man ska tänka på inför en dopingkontroll låter så mycket värre än när man faktiskt går igenom det. De är ju bara där för att göra sitt jobb, säger Engla Nilsson.

– Jag blev testad första gången när jag skulle träna på Bosön. Det var så lugnt och jag ställde jättemycket frågor. Det gjorde jag hela mitt första år. Jag kände mig skitjobbig, men det kändes tryggt att få ställa frågor så att man inte har missförstått något, säger Moa Granat.

"Det är så skambelagt"

De aktiva är även överens om att det antidopingarbete som bedrivs inom Svensk Friidrott, och även internationellt, är effektivt. Och de är glada för att jobbet görs så att de kan tävla på rättvisa villkor.

– Jag är jättetacksam för alla antidopingorganisationer. Det är klart att det skulle vara skönare om inte behövde vistelserapportera, men om alternativet är att folk dopar sig är valet enkelt, säger Moa Granat.

Wictor Petersson håller med:

– Jag tror inte att det är så mycket fusk och det är tack vare det här arbetet. Det skrämmer bort de som vill fuska. Det är svårt att få det hundra procent rent, men vi har kommit en lång väg sedan till exempel 80-talet. Ser man lika långt in i framtiden så har vi nog kommit ännu längre. Det är bara att fortsätta.

Han menar att straffet för att åka fast i en dopingkontroll eller få tre bommar i sin vistelserapportering är värre än enbart avsträngningen som följer.

– Det är så skambelagt. Ok, man blir avstängd och får inte tävla på ett tag, men det är svårt att komma tillbaka. Man får ett så otroligt dåligt rykte.

"Man ska veta att det är ens eget ansvar"

Oavsett vem man pratar med om antidopingarbete så betonas alltid det ytterst alltid är den aktivas ansvar. Och det här är förstås inga nyheter för Engla, Moa eller Wictor.  

– Det är så viktigt att förstå vikten i att det är mitt ansvar och det har varit genomsyrande i alla utbildningar man har fått. Det går att förmedla på ett sätt som gör att man känner sig trygg, men man ska veta att det är ens eget ansvar, säger Moa Granat, som även är med vid antidopingutbildningar i sin förening Turebergs FK.

Wictor Petersson är av samma åsikt.

– Jag anser att det är hundra procent mitt ansvar. Det är det korta svaret.