Regler för löpning - Friidrottsförbundet

Löpning

Starten

Före start skall alla tävlande vara absolut stilla och utan att med någon kroppsdel beröra den 5 cm breda vita startlinjen eller marken bortom.
Loppen startas med hjälp av ett skott avlossat från starterns pistol sedan han förvissat sig om att alla är i stillhet bakom startlinjen.
På sträckor upp t o m 400m måste man använda startblock och liggande start. Startkommandona är "På edra platser" - "Sätt". Internationellt använts engelska "On your marks" - "Set".
På längre sträckor får man inte använda startblock och inte heller vidröra marken med annat än fötterna. Startkommandot är bara "På edra platser" (alltså inget "Sätt").
Den som inte omedelbart åtlyder starterns kommandon - eller t ex avbryter startprocessen genom att utan giltig anledning sträcka upp handen eller resa sig upp - kan tilldelas en personlig varning för "olämpligt uppträdande".
Den som påbörjar sin startrörelse före skottet ("tjuvstartar") kan varnas/diskas för felaktig start.
Om startskottet redan hunnit avlossas skall loppet avbrytas och löparna återkallas med ytterligare skott.
Om flera löpare lämnar sin startposition före skottet i samma start skall den diskas som bedöms ha orsakat den felaktiga starten. Flera löpare kan dock diskas om startern bedömer att deras agerande varit oberoende (t ex kan ju löpare på bana 1 och bana 8 inte påverka varandra).
Påföljdssystemet har successivt skärpts sedan millennieskiftet. Traditionellt följde diskvalifikation (= utelsutning från vidare tävlande i grenen) först efter andra personliga varningen som ansvarig för felaktig start.
Första skärpningen (2003) var att diskvalifikation följde efter den andra felaktiga starten i loppet (oberoende av vem som gjort den första).
Andra skärpningen (2010) - till det system som gäller nu - innebär att den tävlande som gör en ogiltig start diskvalificeras direkt utan någon föregående varning.
Vid sprintstarter kan startern - förutom ett antal medhjälpare - till sin hjälp ha en elektronisk startkontrollutrustning som känner av trycket mot startblocken. Första gången sådan utrustning användes i en större tävling var vid OS 1972.
Tryckökningen som indikerar påbörjad start får inte ske tidigare än 0.100 sekunder efter skottet. Om så ändå sker signalerar systemet felaktigheten till startern som då måste återkalla fältet.
Gränsvärdet 0.100 ligger ca 0.02 under den bästa mänskliga reaktionsförmåga som någonsin registrerats. Det går alltså inte att "reagera för fort" utan en tid under 0.100 är alltid orsakad av en chansning.

Loppet

Varvlängden för en löparbana är normalt 400m utomhus resp 200m inomhus. Inomhusbanan förses oftast med doserade kurvor för att kompensera att kurvorna är så pass mycket snävare (utomhus är kurvradien normalt 36-38 m, inomhus ligger den oftast på knappt hälften).
Löparbanans innerkant skall markeras med en sarg. Inomhus kan sargen vara ersatt av plastkoner som då skall vara utplacerade på den vita gränslinjen med högst 1½ m lucka i kurvorna.
Löpsträckan är mätt 30 cm ut från sargen, om sarg saknas mäter man 20 cm utanför den målade linjen.
Löpriktning är på arena alltid vänstervarv (motsols).
En ofta återkommande fråga är varför man i friidrott springer motsols och inte medsols. Svaret är faktiskt att det inte finns något annat skäl än att man ju var tvungen att välja ett av alternativen och att det då "råkade" bli motsols.
Man får inte störa eller hindra andra tävlande under loppet. Stängningar, trängningar och annan "interference" är alltså förbjudet. Sedan är det dock vid tillämpningen av regeln en i viss mån subjektiv bedömning från domarna som avgör om en aktiv gått "över gränsen", en viss "trängsel" ingår ju oundvikligen i de flesta lopp.
Det är uttryckligen förbjudet med extern "draghjälp". Tillåtna är däremot "vanliga harar", dvs deltagare som startar samtidigt och som drar så länge de orkar. Däremot är det alltså förbjudet med farthållningshjälp från sådant som varvade löpare, löpare som hoppar in under pågående lopp eller fordon. Till det förbjudna hör också manliga harar i lopp för kvinnor.
Upp t o m 400m sker löpning helt på skilda banor.

Målgången

"Verkliga" mållinjen är den första kanten på den vita linje som är målad på banan.
Vid målgång räknas placeringar och tider efter när den främsta delen av "bålen" ("torson") nått fram till det tänkta lodräta planet genom den "verkliga" mållinjen.
Man behöver alltså inte passera mållinjen utan det räcker med att nå linjen.
Målgångssituationer är - framförallt på sprint - ofta nästan omöjliga att reda ut "med blotta ögat". Till sin hjälp har funktionärerna därför nu vid nästan alla tävlingar ända ned på lokal ungdomsnivå en målkamera.
Upplösningen på ett modernt målfoto är sådant att man kan avgöra skillnader ned "på tusendelarna". Att flera löpare har samma officiella tid (angiven i hundradelar) betyder alltså inte alls att de behöver dela placering. Tvärtom är delade placeringar (där man inte lyckats separerar med hjälp av målfotot ytterst sällsynta.

Målkamera / Eltidtagning

Kameran kan sägas "kika genom en smal springa" inriktad precis på mållinjen och registrera det som händer där och inget annat. Kameran filmar alltså inte i gängse bemärkelse av att ta en serie ögonblicksbilder utan gör i stället en kontinuerlig registrering av det som utspelar sig precis på mållinjen.
Målkameraprincipen uppfanns på 1930-talet av amerikanen Lorenzo Del Riccio - för att lösa knepiga målgångar i hästkapplöpning. Även om det tidigare förekommit experiment med olika system var det först 1948 som en "riktig" målkamera användes inom friidrotten och det var först vid OS 1964 som den officiella tidtagningen och målbedömningen baserades på målfotoregistreringar.
Man observerade tidigt att eltider oftast var "sämre" (långsammare) än den gängse manuella tidtagningen. Inledningsvis (fram till 1972) "löste" IAAF problemet genom att föreskriva att man skulle dra bort 0.05 s från eltiden och sedan runda av till närmaste tiondel före offentliggörandet. Problemet var dock att den normala skillnaden inte var en halv tiondel utan snarare två-tre tiondelar.
1972 övergavs dock idén att försöka få eltider att "se ut som" manuella tider och man började i stället publicera eltiderna - på sprint t o m angivna i hundradelar - som de officiella resultaten.
Nästa viktiga steg togs 1976 när IAAF beslöt att endast eltider skulle vara giltiga för världsrekord på sträckor upp t o m 400m.
I samma veva hade den dåtida revolutionen på elektronikområdet gjort det möjligt att få fram målkameror som gjorde det möjligt - praktiskt och ekonomiskt - att använda dem också vid andra tävlingar än stora mästerskap och galor. Sverige var i mitten på 1970-talet kanske det land som var allra snabbast med att göra eltidtagning till en självklarhet även på "vanliga" tävlingar.
Ursprungligen använde sig målkamerorna förstås av en registrering på fotografisk film, men i början av 1990-talet fanns tekniken för att - utan att lämna "principen" för vad man registrerade - övergå till en elektronisk (digital) bildregistrering. Detta innebar en ytterligare förenkling och "demokratisering" av eltidtagningen eftersom man eliminerade en betydande materialkostnad (film och kemikalier) samtidigt som man förenklade och snabbade upp hanteringen då hela proceduren med framkallning och fixering försvann.

Hinder

Vid 3000m hinder skall de tävlande under vart och ett av de sju sista varven passera fyra hinderbockar och en vattengrav, dvs totalt 35 hinder.
Oftast ligger vattengraven på insidan av den ordinarie löparbanan och då blir varvlängden normalt ca 397 m. Alternativt ligger vattengraven i stället på utsidan och då blir varvet ca 425 m långt.
De tävlande får inte passera vid sidan av något hinder. Däremot är det tillåtet att kliva på det stabilt konstruerade hindret, ja det är inte ens förbjudet att använda händerna för att "klättra" över.
Hindren (de fyra lösa bockarna plus den framför vattengraven) är 91.4 cm (män) resp 76.2 cm (kvinnor) höga.
Vattengraven är 3.66 m lång och lika bred. Den är som djupast (50 cm) närmast hindret och en dryg meter framåt för att sedan slutta uppåt till marknivå i framkanten.

Häck

Vid häcklöpning skall de tävlande passera över tio häckar jämnt utplacerade på den egna banan.
Häckarna är så konstruerade att de vid en någorlunda kraftig beröring faller framåt i löpriktningen.
De tävlande skall passera över häckarna på sin bana. Man får i och för sig dra benet utanför häcken men bara under förutsättning att det inte "släpar", dvs går lägre än häckens höjd, eller stör/hindrar den tävlande på banan bredvid.
Det är tillåtet att riva häckar, så länge som detta inte sker "avsiktligt" (dvs att man fäller häckarna utan att ens försöka passera dem på ett korrekt sätt).
Vid "lång häck" (400m) är häckarna 91.4 cm (män) resp 76.2 cm (kvinnor) höga och utplacerade med ett inbördes avstånd av 35 m.
Manliga topplöpare strävar efter att hålla 13 steg mellan häckarna så långt som möjligt. Några få klarar det hela loppet, men det vanligaste även i internationell elit är att man håller 13 steg fram till sjätte häcken, sedan 14 steg fram till åttonde och till slut femton steg fram till den tionde och sista.

Vid "kort häck" (110m för män resp 100m för kvinnor) är häckarna 106.7 cm (män) resp 83.8 cm (kvinnor) höga och utplacerade med ett inbördes avstånd av 9.14 m (män) resp 8.50 m (kvinnor).
För både män och kvinnor är det här nödvändigt att hela vägen hålla tre steg mellan häckarna. Till skillnad från på lång häck är problemet här oftast att man måste korta stegen för att "få plats" mellan häckarna.

Stafett

Vid stafettlöpning skall de tävlade i resp lag "transportera" en stafettpinne som måste bäras i handen.
Växlingarna - överlämnandet av stafettpinnen - måste ske helt inom tydligt markerade växlingszoner. Det som räknas i det avseendet är pinnens position, alltså inte var de tävlande befinner sig. Växlingszonen är 20 meter lång i växlingszoner där mottagarens sträcka är 400 m eller längre. Vid växling på skilda banor där mottagarens sträcka är 300 m eller kortare är växlingszonen istället 30 meter lång. All acceleration måste ske från en stillastående position inne i växlingszonen.
En växling påbörjas när mottagaren först rör pinnen med handen och är avslutad när mottagaren ensam håller i pinnen.
Det är inte tillåtet att kasta pinnen utan den måste överlämnas "ur hand i hand".

Väg (marathon m m)

Väglöpning utövas normalt på asfalterade vägar och gator. Start och/eller målgång kan dock ske inne på arena och hela eller delar av sträckan kan gå på betong, gatsten eller grusväg så länge som underlaget kan anses vara "fast" (i motsats till terränglöpning).
Standardsträckorna - de som förekommer i mästerskap - i väglöpning är marathon (42195 m) och halvmarathon (21097.5 m), men det förekommer otaliga andra tävlingsdistanser som helt enkelt beror på den "verklighet" där loppet skall gå (t ex ett varv runt en mindre sjö).
Hösten 2023 introducerades världsmästerskap i två nya grenar på väg: En mile och 5km. Svenska mästerskap genomförs också på 10km väg.
Det udda mätetalet 42195 m infördes som internationell standard för marathon på 1920-talet. Man utgick då faktiskt inte från "originalet" - marathonloppet vid OS 1896 (från byn Marathon in till centrala Athen) - utan i stället från den bana som användes vid OS 1908 i London.
Även om ingen vägbana är den andra lik vad gäller kupering, svängar och underlag eftersträvar man - för att få en viss möjlighet att som vid banfriidrotten jämföra uppnådda resultat - att sträcklängden skall vara korrekt, framförallt för marathon och halvmarathon. "Exakt" kan man aldrig mäta, men med lämplig utrustning och största möjliga noggrannhet i processen går det att uppnå en osäkerhet som understiger en promille (dvs motsvarande 1 m per kilometer)
2003 införde IAAF officiella världsrekord också i väglöpning. Förutom att sträckan skulle vara kontrollmätt av auktoriserad banmätare ställdes för rekord också krav på att avståndet mellan start och mål såväl lodrätt (ett fall på högst en promille av distansen) som vågrätt (högst 50 procent av distansen). Krav som fick den paradoxala konsekvensen att ett antal traditionella banor - t o m själva marathonoriginalet från Marathon till Athen och världens äldsta (startad 1897) årliga mara Boston - plötsligt inte ansågs "korrekta".
2011 infördes också ett regelkrav på att kvinnliga världsrekord måste sättas i lopp där kvinnor sprungit separat utan någon tillgång till manlig farthållningshjälp. Ett krav som uteslöt kanske 98 % av alla världens moderna mass- och elitmarathonlopp som ju genomförs "mixade", d v s med gemensam start för män och kvinnor. Numera finns två olika världsrekordkategorier för kvinnor: "Mixed gender race" och "Women only race".

Chiptidtagning

Vid löpning utanför arena (dvs på väg och i terräng) används numera vid större evenemang ett elektroniskt tidtagningssystem baserat på användning av specialtillverkade datachips.
Arrangören placerar ut speciella sensorer längs banan vid de punkter längs sträckan som man vill registrera löparna, dvs normalt startlinje, mållinje och ett varierande antal mellantidsstationer. Om sensorerna läggs på marken täcks de över med gummimattor.
Varje löpare bär under loppet ett specialtillverkat individuellt numrerat datachip och när han under loppet passerar en sensor registreras detta av systemet.
I vissa system fästs datachipet på löparens sko, i andra system på nummerlappen.
Visserligen tas tiden inte nödvändigtvis i precis samma ögonblick som främsta delen av bålen når mållinjen, men eftersom tider på långlopp skall anges avrundade (uppåt) till hela sekunder har det ingen praktisk betydelse.
Systemet öppnar många intressanta möjligheter, t ex att man slipper ordna med målfållor, att man får sluttiderna omedelbart och att man under loppet kan följa varje enskild löpare från start via alla mellantidstationer till mål.
För masslopp - där det kan ta många minuter innan alla startande har passerat startlinjen - kan chipssystemet också enkelt i efterhand tillhandahålla den individuella "nettotiden" från startlinje till mållinje.
Observera dock att det officiella resultatet (sluttiden) förstås alltid är bruttotiden från det loppet startades ("startskottet) till dess löparen nått mållinjen. Det måste ju vara så för att tidsordningen skall överensstämma med målgångsordningen som ligger till grund för placeringarna.